God morgon alla!
Idag är det jag som är sommarvärd och har förmånen att skriva och spela för er. Vem är denna jag då? Som presentationen beskriver, mitt i livet (51 år), humanist (javisst!) och Melodikryssare (med pappa Mats). Bor i Västerås sedan 1993, gift med Favoritmaken sedan 23 år, har två tonårskillar, en jycke och någon slags vietnamesisk akvariefisk. Har en bakgrund som sjuksköterska men har de senaste åren arbetat som lärare på MDH.
Att just jag fick möjligheten att sommarprata blev klart för någon vecka sedan och jag har sedan dess funderat på vad jag vill berätta. Jag har följt alla sommarvärdar som varit före mig denna sommar med stort nöje, berättelser om musikkarriärer, underhållande anekdoter och livskriser. Vad har jag att komma med då… är ju ingen offentlig eller särskilt intressant person, har inga grammys i hyllan direkt men jag har min historia, min musikhistoria. Vad är det som gör oss till dom vi är, vad är det som gör att vi en dag mitt i livet, där jag befinner mig, har den musiksmak som jag har? Arv eller miljö är väl den klassiska frågan. Jag håller hårt på miljön och kommer här idag att försöka identifiera händelser och möten i livet som varit betydelsefulla för att bygga min egen musikplattform. Kanske någon känner igen sig och framför allt, hoppas ni gillar musiken!
Nä, nu kör vi! Hey ho, let’s go!

2. När jag ser tillbaka på mitt liv ser jag att jag omedvetet delar in åren i olika perioder, lyckliga, vilsna, strävsamma och trygga år. Allt beror förstås på de händelser och aktuell livssituation som präglat mitt vardagsliv. Jag växte upp i bruksorten Fagersta på 70-talet. Min barndom räknas till de lyckliga åren, en tid då solen alltid sken. Min stora musikförebild är pappa Mats som lagt grunden till mitt musikintresse. Pappa var stolt ägare av en imponerande vinylsamling. Vi spelade rock, pop, visor och ballader och sjöng med för full hals. Kanske har Arvet en viss betydelse ändå?!

3. Pappa Mats älskade att ta med familjen på bilsemestrar. På somrarna packade vi bilen, reste söderut till västkusten, Öland eller ner på europeiska kontinenten. Jag och min bror hade packat baksätet så det blev som en lyxig dubbelsäng där vi låg skavfötters. Pappa Mats hade förberett resan med att spela in resemusiken på kassettband, Blandband 1 till hur många som helst. Min favorit var Blandband 2 där bland annat denna låt fanns med. Jag älskar Pretty Flamingo, varje gång jag hör den infinner sig känslan av en stekhet gammal Volvo på väg mot nya äventyr!

4. Det är dags att bekänna färg, Beatles eller Stones? Beatles tveklöst, jag är definitivt mer pop än boogie (men jag gillar förstås Stones också). Kan nog påstå att jag är en riktig Beatlesnörd, kan varenda låt. The White Album är kanske favoriten. Än idag får jag ibland på kvällskvisten finbesök av mina gamla polare Helter Skelter och Sexy Sadie!

5. Mellanstadiets lyckliga år präglades musikmässigt av framför allt Abba och glamrock! Vi var ett gäng kids som hade fest på fredagskvällarna hos varandra, mellan kl.18-21 typ. Vi spelade musik, dansade som galningar, åt chips och lekte Ryska posten och avslutade med att titta på Den osynlige mannen eller Hulken på TV.
Den första LP-skiva jag själv var iväg köpte, det var på Domus i Fagersta som förövrigt hade ett skapligt utbud av vinyl, var Sweets Desolation Boulevard, 1975. Nu hade popglammen blivit lite mer hårdrockig. Pappa Mats var väl inte helt övertygad om dess storhet. En sen kväll hemma när mina föräldrar hade fest stod jag och tjyvlyssnade och hörde då hur min pappa halvt uppgivet berättade för någon ”titta vad min dotter har köpt för skiva… hårdrock…”

6. Någon gång vintern 77/78 började mitt punkhjärta att slå. En klasskompis coola storasyrra hade köpt Sex Pistols Never Mind the Bollocks, det var tametusan det bästa jag hört! Nu började en ny musikalisk resa. Ett minne dock när jag hör Anarchy in the UK så tänker jag på en dag i skolan i hösten 1978, vi hade syslöjd och det spelades Sex Pistols i salen. Vi hade en kille med där, kommer inte ihåg men jag tror vi var faddrar till honom eller nåt. Det var han som spelade, han var punkare och hade gått all in med en säkerhetsnål i kinden. Tuff kille och hans storebror var ännu tuffare, rykten gick att han var med i Ringvägsligan…

6,5. I Bruksorten hade just punken ett starkt fäste med en levande punkscen under 80-talet. I princip alla spelade och gjorde man inte det så hängde man i replokalerna ändå. Det var nu man började se band live på riktigt, gå på konserter, folkparken, försöka ta sig in på klubbar. Förutom punkscenen var det band som Docenterna, Eldkvarn och Reeperbahn som gällde för mig. Jag fick dock aldrig se Ebba live… den här låten är en favorit som jag återkommer till då och då för balansen i livet ”fortsätt å fortsätt å va rebell, fortsätt å fortsätt å va dig själv…”

7. Förutom de svenska banden under den här tiden slutet 70-tal, början 80-tal så lyssnade jag på tidig Police, the Jam och NY-band såsom Blondie och Ramones.

8. Ahhh, kan inte hoppa över Debbie, coolaste, snyggaste och bästa bruden av dom alla!

9. Jag har hockeyfrilla.
Hockeyfrilla, ett skällsord, en beskrivning av ful, omodern frisyr, smaklöshet…
Läste relativt nyligen något positivt, att hockeyfrillan vittnar om bland annat god musiksmak, se där, jag visste det!
Jag bär min hockeyfrilla med stolthet, trimmade den senast igår.
En annan person som tidigt i sin karriär bar sin hockeyfrilla med stil och finess var The love of my life, David Bowie.

10. Någon gång in i tonåren gled jag liksom många andra in i en rätt vilsen period. Det är tufft när det händer saker i kroppen och knoppen, nya förväntningar, tuffare krav, obesvarad kärlek, vem vill jag vara, vad ska jag bli när jag blir stor… Träffade någon, blev kär, och som jag så småningom flyttade ihop med. Här blev jag bekant med ny spännande musik, King Crimson, Robert Fripp, Pink Floyd, Led Z, Jethro Tull, Genesis… Det var kul från å till ett par år, sen kom min livskris, han lämnade mig. Vad skulle jag göra? Kunde inte stanna kvar i Bruksorten. Jag var tvungen att fly…

11. Jag flydde till Sydney, jag var 21 år. Ett par av mina kompisar hade åkt tidigare under hösten och jag kunde bara hoppas att jag skulle få kontakt med dem. Det här var ju innan mobiler och internet så det var en chansning. Men det fixade sig! De hade i sin tur träffat en del lokalfolk, bland annat han som under några år skulle bli en mycket god vän, BB. BB var homosexuell, en riktig Queen. Han var sjuksköterska och jobbade extra på en lunchbar. Jag flyttade in i hans lägenhet och började jobba på samma bar, vi gick på dragshows såväl som rockkonserter, precis vad jag behövde för att hålla mig ovanför ytan. BB är den mest fantastiska person jag har träffat, extra allt. Vi höll ihop genom åren, jag reste till Sydney och han var till Sverige ett par gånger. En gång bestämde vi att vi skulle ses halvvägs, de blev Indien och en roadtrip där. Vi satt ofta uppe sent och lyssnade på the Smiths och deppade tillsammans. Efter några års konststudier i Australien flyttade han till London för att försöka leva på sitt konstnärskap. Jag hade bokat en flygbiljett och var på väg till London när jag fick telefonsamtalet någon vecka innan, BB var död, 36 år gammal, plötsligt hjärtstopp.

12. Vilsenheten visade sig ofta som rastlöshet. Tillbaka i Sverige, tillfälligt i Bruksorten, och jag var tvungen att bestämma vad jag skulle göra med mitt liv. Det blev Stockholm och universitetet, Kulturvetarlinjen och filmvetenskap. Jag hade siktet inställt på att bli kulturtant eller journalist! Kämpade på och bodde några år i andra hand och inneboende, studierna gick sådär, jag var alltför rastlös och varvade studierna med att resa jorden runt ett par gånger. En kompis hade jobbat i USA ett år och hade träffat en kille som hon tyckte passade mig, vi började brevväxla. En dag damp det ner ett kuvert med ett kassettband han hade spelat in till mig, Nirvanas Nevermind. Oh my… va bra det var! Det roligaste med detta är att jag fick kassetten innan plattan gavs ut i Sverige.
Jag hade upptäckt grungen!

13. Året var 1992 när jag och min ständiga reskamrat Veganen drog till USA för att hitta grungen. Det blev en 10 veckor lång resa, först NY, bra ställe, bra musik, hängde ett tag uppe i Michigan sen där brevvännen bodde. Just då släppte Alice in Chains ”Dirt”, köpte den i Ann Arbor och jag var helt såld! Resan gick vidare till Seattle förstås, bra rockklubbar, bra musik, trevlig stad. Ner till Kalifornien och så småningom tillbaka till NY. Vi fick nys om att MTV hade någon slags gala i NY där bland annat Alice in Chains och Screeming Trees skulle spela och försökte fruktlöst få biljetter. Deppiga över att inte få se våra favoritband drog vi ner till Greenwich Village där vi tidigare hade hittat ett schysst litet rockställe i en källare. Där satt vi och dränkte våra sorger när plötsligt en lite äldre långhårig kille kom och slog sig ner och undrade varför vi var så deppiga. Vi berättade och han började skratta, han sa ”men vi är ju här nu, hela bandet” varpå jag upptäcker Layne Staley vid min andra sida! En bra kväll blev det!

14. Känner att jag måste börja landa i min musikhistoria snart och det gör jag genom att för det första träffa min blivande make, favoritmaken, påsken 1993. Vi hade varit på en spelning med Sator i Bruksorten och träffades på efterfesten. Suede hade kort innan släppt sitt debutalbum och det var den stora favoriten vid tillfället. Jag var väl inte särskilt intresserad av min blivande make men han hade skaplig musiksmak, hade nya Suede! Och han hade en båt.

15. Blivande maken och jag drog till Hultsfred den sommaren, såg en massa bra band och sov i bilen, en liten Golf. Jag hade varit på många festivaler tidigare både Hultsfred och Roskilde men det var första gången för blivande maken. Det som var avgörande för vårt fortsatta förhållande skedde just på Hultsfred. Något nytt musikmagasin, tror det var POP, krängde prenumerationer där man fick en CD på köpet, Smashing Pumpkins ”Siamese Dream”, den ville vi ha båda två. Jag tog prenumerationen och fick plattan, blivande maken såg ingen annan råd än att be mig flytta in i hans lilla etta i Västerås så han också fick lyssna.

16. Jag flyttade till Västerås, gifte mig med favoritmaken, sadlade om och läste till sjuksköterska. Det har varit några strävsamma år, jobb, studier, barn… Men vi har alltid hållt musikintresset högt och försökt att gå på så mycket spelningar som möjligt med band som vi gillar. Ett band som vi följde är det begav sig är Soundtrack, härligt liveband, kunde gott ha hängt med lite längre.

17. Det är så fantastiskt skönt att bli äldre! Senaste 10 åren kunde inte ha varit bättre, att äntligen landa och känna sig trygg med vem man är och vad man gillar. Så länge orken och kroppen håller någorlunda är jag nöjd.
När det gäller konserter undviker jag stora arenor, superbanden får klara sig utan mig. Med ett undantag, jag ville se Foo Fighters för ett par år sedan, de skulle förvisso spela i Göteborg men det är roligare att åka iväg utomlands så vi köpte biljetter till Edinburgh. Främsta anledningen till det beslutet var att ett annat favoritband som jag såg för par år sedan, Royal Blood, skulle supporta. Sagt och gjort, flyg, hotell och allt fixat men vi vet ju alla vad som hände i Göteborg, med Dave Grohl… Favoritmaken och jag drog till Edinburgh i alla fall och såg lite schyssta punkband istället!
Men Royal Blood har släppt nytt och är ute på turné, är inte bokade i Sverige så jag får väl ge mig ut i Europa efter sommaren för att hitta en spelning nånstans.

18. Nu är det dags att avrunda mitt sommarprat. Jag hoppas att jag inte varit för stökig i mina inlägg och att det har varit någon form av röd tråd att följa. Det har varit en fantastiskt roligt dag! Jag har fått tänka tillbaka och reflekterat över hur livet har varit, vilka vändningar det tagit och hur musiken kommer in i min historia.
Tack alla för uppmärksamheten!
Jag avslutar med favoritbandet Sator och favoritmakens favoritlåt!