1. Hej!
Lejonparten av er har ingen aning om vem jag är, så det är väl lika bra presentera sig en aning…
Jag heter Mattias, fyllde 42 i år och jag tänkte spendera delar av kommande dag med att försöka berätta lite om mig, vem jag, vad jag pysslat med under mina dar och dessutom presentera lite av den musik jag gillar och kanske då & då förklara varför. På något sätt ska jag försöka guida mig själv, och förhoppningsvis er, genom denna dag.
Ja, det är väl det jag mest kommer göra…
Men först tackar jag Fassika för en helt fantastisk start på årets sommarprat. Snacka om raketstart! Inte helt utan nervositet man kliver in på en sån här arena med en sån start och med vad vi redan vet komma skall… Men Here Goes!!
Jag gissar att jag kommer hoppa o studsa lite i kronologin, musikgenrerna och kanske även i språket då & då, men det hoppas jag ni står ut med…
Här i mitt första inlägg vill jag göra en liten proklamation… Något som kan komma att återkomma under dagen. Proklamationer är alltid kul…
Jag älskar junior-idrott. JVM i hockey runt jul är varje år min idrottsliga höjdpunkt (ja idrott i form av TV-soffesittande o kolla in i burken, själv idrottar jag på tok för lite nuförtiden…)
Juniorhockey, och nu även U-21 fotboll, på internationell nivå visar exakt vad sport och idrott borde handla om även på högsta nivå. Innan pengarna kommer o förstör… Obehindrad entusiasm, full fart framåt, se inte bakåt, inget är omöjligt, exalterad glädje och djupaste sorg, allt med en äkthet som fått mig att rysa mer än en gång framför TV’n.
Igår (ja i förrgår får man väl säga nu) satt jag ensam hemma i stora huset o skrek och skrattade då Sverige tog EM-guld. Den spelglädjen och den lagsammanhållningen som tog detta fantastiska lag hela vägen till guld är allt som är rätt med idrott. Faktiskt allt som är rätt med Sverige.
Min första låt kommer vara väldigt orepresentativ för vad jag egentligen gillar i musikväg, men just nu, just igår, idag & i morgon älskar jag denna låt för att den representerar ‪#‎detnyasverige‬
Ett Sverige med glädje o framtidstro, med positiv energi och där, som Erik Niva uttryckte det så fruktansvärt väl i en krönika då han pratade om vårt lag i U-21:
”Mer än något annat är det här ett inkluderande lag, ett omklädningsrum som upp­skattar det du bidrar med snarare än gnäller på det du saknar.”
Visst är det väl så det borde vara, alltid & överallt? I omklädningsrum, i skolor, på arbetsplatser, ja överallt?
Just nu, just idag, just ikväll, är detta en av mina fem bästa låtar…

2. När jag föddes bodde vi i ett lågt tegelhus i Morgongåva. På tomten hade vi värsta pulkabacken, något som var poppis bland kvarterets ungar på vintern. Jag har inte tokmånga minnen från detta ställe, förutom backen, grannen Linda, andra grannarna Eivor & Gunnar, ett svagt minne av hur det såg ut i vardagsrummet samt att jag eller möjligen min bror hade en drake upphängd på väggen i rummet. Vi flyttade därifrån då jag var knappt fyra år. Vi skulle återvända till trakterna ganska snart.
Lasset gick till Storvreta och Tegvägen, ett område där alla hus såg exakt likadana ut. Vi bodde där ca två år.
Vi bodde i änden av en gata ungefär trettio meter från det lekis jag senare skulle börja i. Mittemot lekiset fanns ett jättestort tegelhus där televerket hade nån slags växel. Mot väggen på denna jättekåk stod jag o slog tennisbollar á la Björn Borg. Tyvärr gick inte min tenniskarriär fullt lika långt som herr Borgs. Inte en enda Wimbeldonfinal.
Inte en enda turnering förresten…
När jag tänker efter, inte en enda trävlingsmatch. Eller träning heller för den delen…
Tydligen behöver man mer än bara en vägg eller garageport att slå bollar mot för att lyckas i sporten tennis, go figure…
Hursomhelst råkade jag mig förbi Tegvägen för inte så länge sen o kände mig tvungen att kolla hur det så ut i området. Mycket var ändrat, men det jag blev mest snopen över var hur litet det där massiva tegelhuset hade blivit… Man hade liksom ingen vidare känsla för storlekar som femåring, det enorma tegelhuset var väl ungefär fem gången fem meter stort o tre meter högt… Ett Attefallhus i allt väsentligt… Jaja så kan det gå…
I Storvreta, mellan mina knäckemackor med socker o honung, ost i kuber och makaroner med vatten i durex-glas väcktes dock mitt musikintresse. Min kompis Erik hade en storebror som lyssnade på en grupp som hette KISS. Det var ett jättemärkligt namn på en grupp tyckte jag. Och hur de såg ut sen…
Så. Jävla. Coolt!!
Det var nog här jag blev hårdrockare tror jag.
Men nån Kiss-skiva var det inte tal om till mig, herrejösses, far min jobbade ju i kyrkan, inte kunde han väl ställa upp på såna dumheter… Så min första skiva jag ägde alldeles själv, även om jag inte minns hur jag fick den, var nån slags specialskiva med The Sweet på sida A och The Pipkins på sida B.
En betydligt snällare skiva än Kiss Alive som var den skiva jag egentligen ville ha…
The Pipkins låt Gimme Dat Ding kommer jag aldrig nånsin glömma… Måttligt bra låt, men den sitter där, i huvudet mitt, och kommer aldrig att försvinna. Gör en provlyssning nån gång om ni inte vet vilken låt det är och det skulle förvåna mig om ni inte känner igen den. Sen kommer ni gå o nynna på den hela dagen…
Däremot älskade jag låten Lollipop Man. Jag lärde mig texten (eller vad jag trodde var texten) o satt o sjöng med på hemsnickrad femårs-engelska. Jag gissar att mina föräldrar blev rätt less på denna låt…
Just där, just då var detta en av mina topp fem låtar

3. Nu på kontoret, blir kanske lite glest mellan inläggen nu är jag rädd, pappershögarna framaför mig bör vara borta i morgon eftermiddag då
semestern startar. Det är ju liksom ingen annan som gör skiten åt mig tyvärr…
Historierna studsar runt i mitt huvud, vad ska man berätta om, hur ska man berätta och framför allt, vad ska man avslöja… wink emoticon
Som vanligt kör jag mer på känsla än förberedelse. Det är lite så jag jobbar med såna här saker. Jag har då och då hållit tal vid olika
tillställningar och jag brukar förbereda dem, men så fort munnen börjar gå glömmer jag att jag har en manus och jag börjar ”frihjula”. Men det
brukar gå bra, så jag hoppas det funkar även idag…
Hursomhelst, jag var i Storvreta va?
Vi bodde där ca två år och även om den tiden stundvis var lite stormig minns jag ändå Storvreta med värme.
Vi flyttade in till stan en kort sejour, ca sex månader, och vi bodde mitt på Luthagsesplanaden. Där trivdes jag aldrig riktigt. Dagarna
spenderades i små parker med skitiga lekställningar och kanylrisk i sanden. Vi är nu i slutet av 70-talet.
Däremot har jag ett gott, bokstavligen gott, minne från då vi bodde i stan. I kvarterskiosken fanns det en tablettask som jag jädrar i mig
inte kommer på namnet på nu, men den var fylld av de ljuvligaste toffee-karameller man kunde tänka sig. Att sitta på en bildäcksgunga o käka
dessa små guldbitar av godis var väl favoritsysselsättningen för mig.
Vi är nu framme vid år 1979 och vi ska precis flytta igen.
Vi har flyttat rätt mycket inom familjen. När min pappa fyllde 50 år 1992 hade jag o syskonen en liten föreställning där vi bl.a. skrev en sång om
alla ställen vi bott på, tillsammans o var för sig. Jag tror att vi då kom upp i 65 adresser, fördelat på föräldrar o fyra syskon. Sen dess
har jag flyttat sex gånger o syskonen säkert fem-sex vardera. Men rotlösa var vi aldrig, vi hade alltid Åland, ett ställe jag säkert kommer
tillbaka till ett flertal gånger under dagen.
1979 var det va? Det var det år då The Clash släppte London Calling, en grym platta. Michael Jacksons Off The Wall kom samma år, Pink Floyd – The Wall
Judas Priest – Hell Bent For Leather och Abba – Voulez-Vous släpptes samma år. Många andra bra plattor oxå.
Ett rätt hyfsat musikår kan man säga…
Men ett annat band släppte också en skiva, ett band som jag lyssnat många timmar på. Ett band som betytt mycket under åren.
Ett band som förkroppsligar det där enkla som blir så ruggigt bra.
Så galet röjigt.
Så sjukt kul.
Så jävla RockÄnnRåll helt enkelt.
Lejdis änd djentelmänn, jag presenterar AC/DC
Just nu, en av mina topp fem låtar…

4. Jag är intolerant.
Jag är intolerant mot intolerans.
I mitt första inlägg skrev jag om det nya sverige, det med framtidstro och positiva krafter.
Det Sverige finns, det är det Sverige jag vill ha.
Men det finns också ett annat Sverige. Ett Sverige där man hatar, där man exkluderar, där man, för att parafrasera Erik Niva och vända på hans ord, gnäller över det någon saknar istället för att uppskatta det någon tillför.
Det är inte det Sverige jag vill leva o dö i, det är ett Sverige jag vägrar acceptera. Det är ett Sverige jag kommer göra vad jag kan för att hindra
att utvecklas, med de små medel jag har till buds.
Jag har inte tänkt vara politisk, alla har all rätt att tycka vad de vill och det är ok. Det är den mest grundläggande friheten vi har lyxen att inneha, en lyx som många inte har. Men jag förstår inte hur någon kan tycka illa om en människa för att denna människa försöker överleva.
Jag kan förstå ilska mot ett system, en politisk hållning eller beslut som man är emot, men att ta ut det på en människa som genom detta beslut lyckas leva ett tag till, det övergår mitt förstånd. Märkligt och otäckt tycker jag.
Så, det var bara nåt jag ville få ur mig.
Jag lyssnar rätt mycket på podcaster. Nyhets-, dokumentär- och komedipoddar från hela världen strömmar in i örat dagligen. Lyssnade just på en P1-Dokumentär där tiggande romer utsattes för trakasserier av för dem okända människor som betedde sig otroligt illa. Därav min lilla ”rant” nyss… (Och detta inlägg som jag egentligen inte har tid med…) smile emoticon
Tillbaka till ämnet…
November 1979 flyttar vi då till Boksta, utanför Vittinge, till ett stort gulputsat hus med stor tomt och, om jag inte minns fel, 17 äppelträd samt ett helt gäng bärbuskar.
Jag blir granne med en kille i min ålder som jag fortfarande räknar in bland mina vänner, där jag också tas in som dagbarn.
Vi åker buss till skolan och hem efter skolan. Då vi kommer hem leker vi som attan, men vi blir också osams med jämna mellanrum. Bl.a. har vi suttit nån timme med hans mamma, efter att i affekt ha kastat in varann i en taggbuske, och plockat ur stickor ur hela kroppen. Det var ingen trevlig upplevelse.
De bodde på en gård och hade kor, åkrar och skog. Det var ju på många sätt ett paradis för en 7-8-årig Mattias. Även om vi bråkade då och då hade vi mestadels väldigt roligt, med ärtrörs-krig, plastpåseåkning på vintern och bara att vara ute mest hela tiden i skogen var ju fantastiskt.
Krig med ärtrör förresten, var inte skitpopulärt hos far i huset, åtminstone inte då vi krigade på höskullen. Tydligen skjuter gula ärtor skott om de får
ligga i värmen. Något vi inte visste nåt om. Det var inte bra för höet och vi fick oss en rejäl skällning.
Detta var dock inte den värsta skällning vi fick, vi får se om jag återkommer till den. Mor i huset var en riktig bullmamma, snäll ut i fingerspetsarna, men oxå en hårding, vilket vi fick erfara ibland.
Musikmässigt gick jag nånstans under denna tid med i en av dessa skivklubbar som fanns då. Några av er minns säkert månadsklubbarna där man för en spottstyver fick hem en skiva i månaden tillsammans med en katalog där man kunde beställa fler skivor, så att spottstyvern inte skulle bli så obetydlig. En guldgruva för en pojke, en källa till evig irritation för en pojkes föräldrar…
Vi hade det inte särskilt fett på denna tid av olika orsaker, inte för att jag nånsin haft det dåligt, men dessa skivor som jag beställde kanske inte riktigt räknades in i månadsbudgeten… Men skivor beställde jag i alla fall, det var ju inte vidare svårt att göra en ”målsmans underskrift” om man
bara övade lite. Urkundsförfalskning tror jag det kallas…
Mina första skivor jag beställde på detta sätt var KISS-Unmasked, Rainbow-Down To Earth och Saxon-Wheels Of Steel. Månadsskivan som kom med ”på köpet” vill jag minnas var något med John Fogerty. Inget jag riktigt uppskattade då, men kan väl säga att jag mjuknade inför många år senare…
Hursomhelst gillade jag nog Saxon mest och denna låt var nog favoriten.
Där och då, en av mina topp fem låtar

5. Jag kör ett lunchrastinlägg, har ju ett par minuter över…
Penn Jillette, ena halvan av magikerduon Penn & Teller sa en gång, när han skulle förklara sin inställning kring sociala regler, normer och de ”klubbar för inbördes beundran” dessa skapar med jämna mellanrum, nånting sånt här:
This is a masonring
Only Masons are allowed to wear masonrings
I am not a Mason
Therefore, I can wear this ring.
Med det vill han (och jag) säga att de regler du sätter upp i din ”klubb”, må det vara frimurare, religiösa sällskap eller annan valfri församling gäller faktiskt bara dig och de som är med i ”klubben”. Det innebär t.ex. att du som ex.vis frimurare måste följa de regler din orden har, annars får man välja bort klubben i fråga. Men du har aldrig rätt att pådyvla mig eller nån annan dina regler.
Vi är lättkränkta i Sverige tycker jag. Vi har allt för lätt att tycka att folk inte får kritisera våra egna tyckanden och göranden. Tonen har dessutom blivit väldigt rå, läs t.ex. kommentarsfälten i aftonbladet på valfri artikel om du vill förlora tron på mänskligheten en smula.
Vi måste komma ihåg att den rätt jag har att tycka som jag vill, var med i vilka klubbar jag vill är samma rätt du har att tycka annorlunda och också säga det.
Yttrandefrihet innebär inte rätten att stå oemotsagd.
Så
Boksta.
Vi hoppar fram ett par år. Jag tror jag är runt tolv år när gruppen DIO ska besöka Sverige. Detta får man ju inte missa!!! DIO var mina husgudar på den tiden.
Detta var tiden innan internet och så, så man beställde biljett via ett telefonnummer som man hittade bl.a. i kvällstidningarna.
Sagt o gjort, jag lyckades ringa o beställa biljett mot postförskott och lyckades skrapa ihop de små pengar jag hade samt säkert hitta på nån historia för föräldrarna att jag behövde lite mer för att täcka upp det jag saknade.
Jag såg till att reka hur jag skulle ta mig från Boksta till Hovet, bussar, tåg o tunnelbana. Detta var inte skitenkelt på den tiden, man fick kolla bibliotekets telefonkataloger, skaffa bussturlistor o tågturlistor m.m. Jag var orimligt stolt över mig själv att jag hade klarat det.Jag hade dessutom skaffat en ny jeansjacka som jag sytt ett stort DIO-ryggmärke på.
Min pappa som var studierektor på diakonistiftelsen, där diakoner & diakonissor utbildas i fromhet o annat, var måttligt förtjust. Märket jag hade var omslaget till Holy Diver och ni som vet hur det ser ut kan nog lätt förstå varför en kyrkligt arbetande före detta präststuderande kanske skulle ha lite problem med just det ryggmärket… Ni som inte vet får googla… smile emoticon
Dagen D, som i Dio, närmade sig och jag och kompisen som jag lurat med på detta lilla äventyr var spända av förväntan.
Planen var att jag skulle säga till mina föräldrar att vi sover hos honom och att han skulle göra vice versa.
Idiosäkert!!
Men av nån anledning var vi inte så smarta som vi trodde oss vara, vilket man mycket sällan är som tolvåring, och vi blev påkomna och förbjudna att åka.
Oj vad arg jag var! Jag låste in mig, satte på DIO på högsta möjliga volym i rummet o satt o läste Stephen King böcker hela helgen… (ja utom vid
måltidsdags såklart, man må ha principer, men man måste ju äta oxå…)
Hur som helst kände jag mig oerhört orättvist behandlad och väldigt mycket som ett Rock´n´Roll-Child
Detta är just nu en av mina topp fem låtar
(dessutom en underbar 80-tals video…)

6. Tjolahopp, nu är man tillbaka en liten stund.
Möten… Visst är det nyttigt att träffas, prata genom saker som ska göras, planera m.m. Men jisses vad oproduktiv man känner sig…
Jaja, snart åker jag hemåt i alla fall för att pyssla lite trädgård och givetvis sommarprata lite…
Då måste jag komma tillbaka ”in the mood” som det heter…
Italien.
Det var min första ”riktiga” utlandresa, om man borträknar de nordiska länderna. Jag åkte med en kompis familj och vi bilade hela vägen ner till Chioggia på italiens norra östkust.
Innan resan skulle pass fixas, vilket inte skulle visa sig vara skitlätt. Jag var nämligen finsk medborgare på den tiden, vilket i sig inte var några problem. Finnar är ju ändå rätt snälla de också… wink emoticon
Däremot fanns jag inte… På riktigt, jag fanns inte. Ja, jag var ju folkbokförd enligt alla konstens regler, jag föddes ju i den ordnade byråkratins vagga & hemland Sverige, så jag var född, jag levde, jag fanns och jag bodde. Så långt allt väl.
Men Finland visste inget om min existens, så gissa om det var snopet att knalla in på polisstationen i Mariehamn för ett rutinärende o få reda på att man inte alls finns till, ganska förvånande känsla då jag ju till o med kunde se min spegelbild i glasrutan mellan mig och passtjänstekvinnan…
Det var ganska meckigt att få dem att förstå att jag fanns, men efter ett antal pårigningar till berörda myndigheter i Sverige gick det finska riket till slut med på att jag faktiskt stod på den Mariehamnska polisstationen, så jag fick till slut ett tillfälligt pass…
Men jag väckte ju å andra sidan den finska björnen, för när jag närmade mig värnpliktig ålder droppade det minsann in mönstringspapper, då fanns jag!! Men det är en annan historia.
På väg ner åkte vi över alperna, en sjukt häftig väg som jag rekommenderar alla att åka. Vi valde nåt som hette Fluela-passet på vägen ner. En vacker serpentinväg med skrangliga trästaket o ”diken” som var hundratals meter djupa.
Mamman i familjen var höjdrädd och åkrädd. En ganska dålig kombo på dessa vägar, så hon tänkte stärka sig med en liten whiskypinne. Men ju längre vi kom upp, desto räddare blev hon, desto fler pinnar behövdes.
När vi var på toppen var hon närmast hysterisk och snabbt insåg far i familjen misstaget i att ”dopa” hustrun med whisky. Ni vet kanske, de flesta av er hur resonabel man blir av en halvliter whisky. Det var ett skådespel bakifrån baksätet kan jag lova.
Vi stannade i Italien två fantastiska veckor, tog tunneln genom Brennerpasset hem för säkerhets skull. Utan whisky för övrigt…
Men medan jag var borta hade min familj flyttat från Boksta…
Nu låter det kanske lite mer dramatiskt än det var, men jag visste bokstavligen inte var jag bodde då jag kom hem, så jag fick helt sonika fråga mig fram, ”var bor jag?” Det var lite märkligt, men jag hade många hjälpsamma kompisar som pekade mig rätt så jag kom hem ordentligt. Jag var nu ca 13 år gammal.
Musik till denna historia? Ja, vi lyssnade inte på så mycket sånt på resan, satt o spelade schack, dam o läste serier & böcker i uppenbar brist på iPads o bärbara DVD-spelare.
Så då får jag en utmärkt anledning till att spela en av de bästa rockalster som nånsin skrivits.
Ja, jag skulle vilja påstå att det är en av mina topp fem låtar…

7. Sitter o väntar på bussen och inser hur fort dagen gått. Det är ju bara några timmar kvar av ”min” dag och jag har kanske spenderat lite mycket tid vid barndomen… De roliga historierna har ju inte börjat än.
Har inte berättat om då jag efter att ha spenderat en natt i ett bagageförvaringsskåp sömndrucken kryper ut o möter väldigt förvånade blickar av morgonpendlarna.
Har inte berättat om när jag var resande takläggare under veckorna medan jag åkte limousin o drack champagne på helgerna.
Har inte berättat om då jag liftade med en biltjuv.
Eller om den natt jag satt tillsammans med den yngsta brodern i militärligan, samma natt som hans familj åkte fast i hebytrakten…
Eller när jag fann mig själv på ett rejvparty i en skog i Tumbatrakten
Eller den gången jag åkte med fyra kompletta främlingar till en gammal nedgången lada o såg en trashmetal konsert o jag vet inte till denna dag var jag var eller med vem…
Eller min tid med bandet Anarchy X
Eller när jag fick barn!!
Eller när jag….
Eller när jag…
Jaja, jag jobbar mig väl framåt så ser vi hur långt jag hinner, kanske jag får chansen att fortsätta en annan gång…
Nu, pausmusik…
En av mina topp fem låtar

8. Äh, sitter bara o åker, kan lika gärna göra ett inlägg till…
Morgongåva var där jag nu bodde. Morgongåva är ett samhälle jag är glad för att jag växte upp i. Fotboll, fester, pokerspel o annat som var kul. Det var en rätt otvungen tillvaro generellt.
Jag hade då och har egentligen alltid haft, turen att ha många kompisar från många olika, i brist på bättre ord, skrån.
Jag spelade fotboll med sportgrabbarna, hängde med de ”tuffa” grabbarna, spelade rollspel med ”nördarna” o det funkade rätt bra överallt. Har alltid haft lätt att vara med alla typer av människor, om det beror på att jag är en kappvändare eller bara en rätt kul kille låter jag andra bedöma.
Gick i skolan till nian i ”Gåvan” och var försenad nästan varenda dag. Inte för att jag inte kom upp ur sängen, mest för att jag inte kunde förmå mig att ha bråttom… Nåt som retade lärarna rätt rejält.
Lyckades ändå gå ut med hyfsade betyg o kom sen till Kungsängsskolan i Sala o ett nytt kapitel öppnade sig i mitt liv.
Här kommer en dänga från mina husgudar, Led Zeppelin
En av mina topp fem låtar

9. Sitter nu o äter lite o väntar på att familjen kommer hem om några timmar efter att spenderat några dagar på Åland. Filosoferar lite och känner att jag vill rikta ett stort tack till Magnus som startade denna eminenta grupp med trevlig ton & stämning och ett helt gäng fantastiska människor.
Utan dig hade jag antagligen varit ute o påtat i trädgården just nu och bara för det är du värd en stor eloge. Är inte vidare förtjust i trädgårdsarbete…
Sala
I Sala började jag bygg & anläggning och hade, som kuriosa, en annan av årets sommarpratare som klassföreståndare. En herre som skötte den uppgiften med bravur på alla sätt.
Under denna tid träffade jag några av de människor jag fortfarande håller mycket högt, dels i klassen, dels andra i andra klasser och även de som inte alls gick i skolan.
I Sala pysslade man med musik och andra kreativa saker. Det var liksom bara så. Ja kanske inte överallt i Sala, men i den del jag befann mig i var det så. Jag hängde med kompisarna till replokalerna på andra sidan järnvägen, kommer inte ihåg vad stället kallades, men det var en lämparns massa replokaler där.
Det var sjukt kul att hänga där, dricka lite folköl o prata o lyssna på all musik som komponerades av olika typ, smak och kvalitet.
Det är nog många som hållit på med musik istället för att ”slarva runt” på stan i Sala tack vare att detta ställe fanns. Det bör andra städer se och lära av.
Jag gick tre år i Sala på Kungsängsskolan, men efter årskurs ett flyttade familjen till Uppsala så det blev lång pendling. Det var dock bara två dagar i veckan, så det gick alldeles utmärkt, jag brukade sova hos en vän & klasskompis, fortfarande vän, som hade egen lägenhet mitt i stan i sala. Där levde vi på makaroner o musik. Och då o då, om vi fick tag i det, nån öl…
Denna låt förknippar jag med den lägenheten
En av mina topp fem låtar, åtminstone där o då

10. Jag tycker om när människor har det bra. Jag gillar när de gillar att komma och hälsa på. Jag ser gärna till att bjuda lite extra med god mat (jag är ganska bra på att laga mat för övrigt) och dryck.
Jag mår bra när andra mår bra helt enkelt. Vill att alla ska må gott o bli lite bortskämda utimellan, det har nog alla gjort sig förtjänta av nån gång i alla fall. Så om någon av er nån gång kommer hem till oss, säg gärna till innan om ni vill eller inte vill ha nåt speciellt, eller kom bara hit så bjuder jag på nåt gott…
Hursomhelst, ska vi ta trashkonserten nu?
Det var efter en ovanligt blöt höstkväll jag hamnade på en efterfest någonstans i Gränby i Uppsala. Väl på efterfest gjorde vi vad man gör på en sån, vi festade vidare…
Jag hade träffat ett gäng grabbar o tjejer som jag hade kul med och det ena ledde till det andra och så satt jag i en lägenhet o drack andra människors sprit. Något som inte skall föraktas då man är sisådär 18-19 år gammal…
Jag somnade på en soffa till slut och vaknade ett okänt antal timmar senare i en, såvitt jag vet, tom lägenhet. Det hade blivit ganska sen eftermiddag och det hade börjat mörkna rejält.
Jag tänkte att det började bli dags att lomma hemåt till Ramstalund och hittade rätt på nästan alla kläder, tillräckligt mycket av stassen att jag inte behövde skämmas utomhus i alla fall.
Gick ut genom dörren, ner på gatan o i samma stund kom en riktigt jävvla högljudd bil o sladdade in på parkeringen. Det spelades HÖG musik, ni vet den där sortens musik som låter väldigt, väldigt mycket…
Bilen stannade och ut klev fyra svarta figurer med långt svart hår, svarta jeans, svarta t-shirts o svarta jackor, jeans eller skinn. Tror en av dem hade rock…
De var, vad ska vi kalla det, aggressiva i sin attityd o började skrika o gorma.
Jag är, eller åtminstone var, inte speciellt rädd av mig och dessutom en sån som alltid ville att alla skulle vara kompisar, ja inte alltid, även jag har haft mina sne-fyllor, men oftast. Så jag såg ju detta som en mission, att prata med dessa trevliga herrar.
Ska tillägga att jag långt ifrån nyktrat till vid det här laget.
Jag fick kontakt o använde mig av den relativt begränsade trash-metal kunskapen jag hade (ja Metallica & Megadeath, Kreator m.fl. hade jag ju hört, men dessa herrar gick ett steg längre i sin smak för snabba gitarrer) och vips hade jag skaffat fyra nya kompisar. Och vips nr två hade jag lyckats med konststycket att hamna i en annan lägenhet och bli bjuden på öl & sprit. Det var ju på den tiden där en tvådagars inte satt såna spår som det gör idag…
Senare, efter att ha inmundigat en icke oansenlig mängd destillerat ringde telefonen och någon av herrarna svarade (Jag vet inte alls idag vad nån av dem heter eller hette för övrigt) och skrek av glädje för tydligen var det nån slags ”spontan-konsert” på okänd ort utanför Uppsala.
Sagt o gjort, vi hoppade in i bilen, oklart vilket tillstånd föraren befann sig i.
Behöver jag säga att jag kunde vara mer än lovligt naiv i ungdomsåren. Det var mycket ”här och nu” som gällde…
Vi åkte, gissningsvis, ca 45 minuter utanför Uppsala i en fart jag tyckte var lite väl otäck ibland, men oron stillades med HÖG musik och fulgrogg. (Det funkade bättre på mig som lugnande än på kompisens mamma på italienresan kan jag meddela…)
Vi anlände en gammal rucklig lada med ca ett 50-75 tal mestadels killar stöpta ungefär i samma form som de jag åkt med. Jag var en aning katt bland hermelinerna kan jag meddela för övrigt, hade om jag minns rätt vinröda jeans och skjorta i nån bjärt färg, ringar i öronen och kanske till o med loafers…
Hur som helst, man kan ju tro att jag skulle blivit till åtlöje här och det var jag säkert till en början. Men Trash Metal handlar mer om attityd än om kläder, tyckte jag i alla fall, och jag började moshpitta med resten av gänget, stagediva till nåt obskyrt band jag inte vet alls vilka det var och headbanga med min, i sammanhanget, tragiskt korta (och ljusa) kalufs…
Ingen aning om hur länge detta pågick, vet bara att jag var genomsur av svett, öl och säkert annat oxå som jag inte vill veta…
Det var en galet kul kväll och efter ”konserten” satte vi oss i trash-bilen och åkte hemåt igen, fortfarande oklar över förarens tillstånd.
Det mest ihållande fysiska minnet var ett par ringade öron och en blåtira från moshpiten.
Det var en fantastiskt kul kväll som bevisade det jag alltid sagt, hårdrockare är snälla nallebjörnar som bara vill få ut lite agg med hjälp av musiken. Trevligt folk, kul kväll och ett minne för livet (även om minnet inte riktigt stäcker sig över hela kvällen, sa jag att det bjöds på grogg?)
Hur jag sist och slutligen tog mig hem önskar jag att jag kunde berätta, men tyvärr, filmen tog liksom slut…
Därför tar vi nu o spelar en låt av ett tidigare trash-metal band. Låten kanske inte är en trash-låt, men den är för jävvla bra.
Och, givetvis, en av mina topp fem låtar…

11. Jag vill passa på att berätta om de viktigaste händelserna i mitt liv innan dagen tar slut oxå och det är då barnen föddes. Jag börjar med den första, Amanda.
Amanda var en envis tjej redan i magen. Hon ville inte vädna på sig. Eller egentligen kunde hon inte vända på sig pga hjärtformad livmoder hos hennes mamma & min sambo sen 19 år. Henne (sambon) ska jag berätta om senare…
Hur som helst, då hon inte kunde vända sig blev det planerat kejsasnitt som gällde och den 17:e september vaknade vi kl 0700, jag åt frukost (sambon fick inte, hon skulle ju opereras..) och vi såg på varann och sa; Nu åker vi o får barn…
Det kändes märkligt odramatiskt.
Vi åkte till Huddinge Sjukhus (vi bodde i Fruängen då) och anmälde oss för barnafödande.
Väl inne på avdelningen och prepp för operaton kom läkaren in och berättade om vad som var på gång och ungefär hur det skulle gå till.
Prepp klar och inrull i operationssalen, där anestesiläkaren stod med nålen med ryggmärgbedövningen i högsta hugg.
Nu är det ju så att bland det sista man vill höra är en läkare, med en elakt stor nål intryckt mellan kotorna, säga ”oj”… Men det gjorde vi… Hon hade lyckats böja nålen på nåt sätt och det var bara att börja om med den ömma o kärleksfulla behandlingen…
Andra gången gick det bra och Anna började domna bort. Men domningarna började komma ända upp i armarna och nästa ”oj” kom. Tydligen hade hon antingen fårr för mycket eller legat i fel lutning så medlet ”rann åt fel håll” så att säga.
Men det ordnade sig och man satte igång. Jag satt bakom skynket vid Annas ansikte och tänkte att detta tar väl ett tag, men jag hade knappt börjat bli nervös innan bebisen var ute.
Amanda kom till världen.
Det tog, skulle jag gissa, ca 0,23 sekunder innan jag omvärderat allt. Plötsligt var det självklart att om jag nånsin satt på ett sjunkande skepp var jag inte viktigast att rädda längre, det var inte mitt liv som var viktigast i mitt liv längre och det var en rätt häftig känsla.
Då det var kejsarsnitt var det jag som fick ansvaret för den här lilla lilla varelsen första timmen/timmarna medan mamma vilade. Det var en sjuk känsla, antagligen som de allra flesta nya föräldrar känner, hur ända in i helvete ska jag klara av att få den här tjejen att överleva…
Det gick bra och Anna kom in o träffade Amanda ordentligt första gången, vi fick hjälp igång med amningen av en barnmorska av Preussisk karaktär och dygn nummer ett gick som ett huj.
Natt två var jag tvungen att åka hem. Det var en färd som jag sent ska glömma, har nog aldrig varit så ensam i hela mitt liv. Jag lämnade de två människor jag älskade mest av allt i världen o åkte hem till en tom lägenhet.
När jag satte mig i bilen, i min ynklighet, i parkeringsgaraget på sjukhuset o vred på nyckeln satte CD-spelaren i bilen igång.
Evanescence, My Immortal gick igång.
Det är ju inte världens gladaste låt, men i bilen, med tårarna rinnande (o nära att rinna nu när jag lyssnar o tänker på situationen) omstöpte jag om hela låten till futurum och där fick jag och Amanda våran låt.
Detta är min och Amandas låt.
Och, givetvis, en av mina topp fem låtar (topp ett när man lägger till historien…)

12. Douglas.
Barn nummer två, sånär som på två dagar, exakt 1,5 år senare, var från början ett ”kommandouppdrag”… Medan Amanda var lite ”händer det så händer det” och det hände väldigt fort då vi slutade skydda oss så var vi (läs:Anna) väldigt bestämd att vi skulle ha en till nära efter. (Jag var givetvis också med på det, ville ha barn nära varann jag oxå. Anna var dock den som ”planerade tillfällen” så att säga…)
Även nu gick det fort, Amanda hade just slutat amma då det började växa i magen igen.
Vi flyttade till Uppsala då, köpte en lägenhet där pga att det sociala skyddsnätet var lite starkare där. Så 19 mars 2005 kände Anna att nu var det dags och färd till Akademiska Sjukhuset.
Nu låg Douglas rätt och han skulle födas som vanligt.
Vi var nära att bli hemskickade för min sambo har en galet hög smärttröskel och man trodde att det var länge kvar än, dock efter undersökning var det bara att rulla in på salen…
Väl inne på salen testade jag lite lustgas, Anna höll i masken och när det gjorde rejält ont bad hon om bedövning, men neeej då, det var för sent… Det var bara att klämma ut ungen…
Efter ett tag kom ett fascinerande medicinskt mirakel, som händer tusentals gången varje dag, igång. Det kom en människa ur en människa! Helt galet ju!!
O Douglas fanns till. Relativt odramatiskt, ja för mig i alla fall smile emoticon
Vi hade ingen låt på en gång, den kom ca sju år senare.
Men det var den första låten han riktigt lyssnade på, ville lyssna igen på, och igen och igen. Han fullkomligt älskar denna låt och det är min & Douglas låt som vi brukar sjunga i bilen tillsammans.
Och, så klart, en av mina topp fem låtar (oxå topp ett med storyn kopplad)

13. Åland
Det är dags att berätta om Åland.
Bägge mina föräldrar är från Åland, från en skärgårdsö kallas Föglö. Från denna ö härstammar släkten på mammas sida sedan sent 1600-tal, vilket är så långt släkrforskningen har kommit. Pappas släkt är från Finland, min farfar kom till Åland som krigsbarn under 1:a världskriget. Han blev ivägskickad av familjen pga att de inte hade råd och ville mer eller mindre rädda livet på honom. Tänk er att stå inför ett sånt val, och sen ta det valet…
Det är så att min släkt, med pirater & sjörövare, lotsar som lostat ryska tsarer, operasångare, otaliga sjökaptener m.m. kräver ett helt eget sommarprat, så jag måste lämna dem därhän för nu, men det är en intressant skara människor, det lilla jag vet om dem.
Samma gäller egentligen Åland och mina strapatser där, men jag ska försöka ge en komprimarad version med de stora dragen.
Jag är sk ”sommarålänning”, dvs jag spenderar somrarna där, förr hela somrarna numer typ tre sommarveckor samt ett gäng helger övriga året.
På Åland under ungdomen bestod livet väldigt mycket av att ge sig ut på sjön, antingen i våran träsnipa eller i kompisars större båtar. Vi luffade öarna runt och sökte nästa dansbana, nästa sommarfest, nästa happening. Det kunde vara en grillkväll i någons jaktstuga, det kunde vara sommarfest på Kökar eller Sottunga, det kunde vara vad som helst.
Jag kan inte med ord beskriva hur viktigt Åland, Föglö och stugan är för mig. Det är den bas jag och många i släkten & familjen haft sedan födseln. Det är där vi alla 65 omedelbara släktingar kommer hem. Vi är några stugor på farfars gamla hemman och alla är vi släkt.
Jag har en släkt jag tycker om och som tycker om mig, vilket till min förvåning och rätt sent lärskap, tydligen inte är så vanligt. Vi samlas på sommaren och har trevligt, vi samlas då & då även under övriga året, men hemligheten till att vi tycker om varann är kanske att vi inte nöter på varann.
Mina somrar på Föglö är vad jag trodde alla hade när jag var liten. ”Vadå, har inte ni oxå stuga?” undrade jag naivt då jag träffade mina vänner efter sommaren.
Jag har i vuxen ålder insett hur sjukt bra jag haft det. Om ni kan se min profil här på Facebook så har jag en bild på stugan som coverbild. Tio meter till vattnet, ute i skärgården, med fiskevatten, öar och annat.
Som sagt, jag har gjort eskapader här, trillat överbord, vaknat under upp o nervända båtar, hoppat i svallen från finlandsfärjorna, ö-hoppat, lekt o haft enormt mycket kul, men tyvärr räcker inte dagen till för Ålandshistorierna. Den räcker inte för de ”vanliga” historierna, går liksom inte att klämma in mer…
Bara en sån sak, på Åland vet man hur en midsommarstång ska se ut… Ni får googla o kolla så får ni se själva.
Våran stuga ligger i Hastersboda, som i sin tur ligger i Östersocken på Föglö. Östersocken har en egen ”nationalsång”; När Solen Tänder Sina Strålar.
Den spelar jag nu här för er
Och, topp fem så klart

14. Det är inte många inlägg kvar nu, tänkte bara förklara lite varför typ alla mina låtar är ”topp fem”
Det är ju lite, eller rätt mycket, så med musik. Ena dagen har man lust med det ena, andra dagen med det andra. Jag kan skifta från hårdrock till hiphop, till klassiskt på minuten ibland. Rätt mycket varför denna grupp är så fantastisk…
Därför är alla låtar topp fem. Vilken låt som helst kan vara topp fem.
Vilken är din topp fem exakt just nu? Svara gärna nedan.
Min topp fem, exakt just nu är den jag lägger ut nedan. Frågar du mig om fem minuter kan du få ett helt annat svar.

15. Nu kommer mitt sista inlägg och jag vill börja med att tacka er alla för att ni läst och gillat. Jag hoppas att ni blivit lite underhållna stundvis i alla fall. Jag har i alla fall haft skitkul! Tackar för möjligheten.
Detta är en grupp för bra människor med respekt för varann, där alla inser att om EN person tycker att en låt är bra så är det en bra låt. Basta! Oavsett om jag håller med eller ej…
Min sista post kommer handla om en topp tre person i mitt liv. Mamman till mina barn. Kvinnan jag varit tillsammans med sedan, som vi bestämde, 6:e maj 1996.
Det är fan länge det.
Vi träffades några veckor tidigare och delade säng under tre veckor utan att göra annat än att ligga o prata med varandra om livet, om planer, om allt mellan hur vi såg på barnuppfostran till hur vi ville begravas. Allt medan våra kompisar gjorde nåt helt annat i rummet bredvid. De kompisar som var orsaken till varför jag låg där i sängen bredvid Henne.
Vi hade inga andra tankar än detta, men en djup vänskap växte fram under dessa veckor.
På valborg ”fules” vi första gången, men det var när jag återvände upp till Umeå (ja, vi har bott där oxå) som vi kände att, japp, nu är det Vi.
Vi har gått genom en helsickes massa tillsammans. Vi har skrattat, gråtit, älskat, bråkat och allt däremellan. Vi har varit med om död, födslar, sjukdomar, glada rika tider, mindre glada fattiga tider. Jag ska nån gång berätta om den mest omvälvande veckan i mitt liv som hände just efter att vi träffades, men det kräver ett långt inlägg som jag kan ta en lördag då det ”vanliga” TLOTD startar igen.
Jag hyser enorm respekt för henne, beundrar henne och älskar henne. Är stolt över henne och tycker oxå om henne.
Vi har fått två barn tillsammans, vi har ett fantastiskt hus, som inte heller omnämnts idag. Vi har ett liv tillsammans helt enkelt och nu ligger hon här bredvid mig och läser på inför en intervju i morgon.
Så nu tänkte jag göra en sak som har växt fram i tanken under dagen. Vet inte om det är helt åt helsicke fel, eller helt rätt, att göra det så här, men vaffan, man lever bara en gång…
Vi har alltså varit tillsammans dryga 19 år. Vi har byggt upp ett liv ihop, en familj tillsammans, en dåtid, en nutid, och en framtid tillsammans.
Så därför frågar jag dig nu Anna Pettersson, här inför ett gäng främlingar och ett gäng vänner, i en grupp du varit medlem i några timmar, på facebook tro´t eller ej…
Vill Du Gifta Dig Med Mig?