1. Förord: Hej på Er allesammans! Vad brilliant att få göra detta program. Jag börjar med en bit av en dröm som till slut gick i uppfyllelse, långt efter det att
jag nästan gett upp hoppet. Mer om detta senare..

2. Jag föddes under en extrem värmebölja sommaren 1959 i West Covina, södra Kalifornien. Mina föräldrar, hade mötts på en badstrand i Båstad 2 år
tidigare. Min pappa (som faktiskt fortfarande lever – nyss fyllda 88) från USA – spelade tennis på elitnivå och mamma, som då bara var 17 år, hade rest från sin
hemstad Göteborg för att träffa sin kusin Bibbi, som var några år äldre. Jag glömmer aldrig hur mamma så målande berättade om sitt första möte med honom.
”Jag låg där i sanden som en nyutsprungen kvinna i min rosa frottébaddräkt, och kunde inte få nog av mig själv!”.
De gifte sig i Gamla Örgryte kyrka hösten 1958, och flyttade sedan till Pasadena, Kalifornien. Hon var 18, han 30. Fullkomligt vansinne.
1961 gick de skilda vägar och mamma, min lillasyster Bettina och jag flyttade hem till mormor och morfar – där jag kom att stanna i nästan 10 år. Nu tänkte jag
berätta för Er om min oändliga resa i musikens tecken, som började i Malmö hos Erik och Astrid Sylvan. Adressen var Slottsgatan 18, mitt emot stora entrén till
Kungsparken. Mitt tidigaste musikminne är just denna låt med Bobby Solo.
Året var 1964 och jag fyllde fem år den sommaren. Mamma hade tagit med sig denna singel ifrån Italien där hon hade varit och besökt någon ny ”amore”
(Pappa råkade vara där samtidigt och de hade passerat varandra på en gata i Rom men ingen hade tagit kontakt!) Jag spelade nästan sönder den, och sönder
är precis vad den gick!
Jag tappade den i golvet och en stor bit gick av.
Jag var otröstlig! Ingen annan skiva dög!
Bobby Solo – Una lacrima sul viso (1964)

3. Till slut kom räddningen. Jag råkade ha världens coolaste mormor. Detta är den första Beatleslåten för mig. Hon hade gått och köpt den till mig, min snälla
mormor.

Något år senare köpte hon även Jimi Hendrixplattor till mig, men det tar vi inte nu.

4. 1966 började jag skolan (Västra Skolan). Nya idolerna Hep Stars hade en jättehit i Norden med ”Wedding”.

Lägg märke till harklingen vid 01.22! Den gick aldrig riktigt fram på vinylskiva,
men nu jävlar hörs den, om än väldigt diskret. Vid det här laget hade jag startat mitt första band. Jag spelade tramporgel (den fröken spelade psalmer på,
för jo – så gammal är jag. Vi sjöng psalmer och bad morgonbön) och sjöng, hade svart peruk och blå plastglasögon. Vi kallade oss ”The Hooks” och höll väl på
i nåt år. Minns att vi försökte få gigga på Stadsbiblioteket, men avvisades vänligt när vi kom dragandes
med trummor och gitarrer.

5. Något år innan jag flyttade till Stockholm, kom denna låten som gjorde ett enormt intryck på mig. En ”progressive” poplåt som var ovanligt lång för att vara en singel, men den var en stor hit. Den hade på nåt vis allt – Vilket arr! Vilken desperat sång! Och vilket stick! Som att landa på en öde ö för att sedan svepas iväg igen i en jättevåg.

6. 1970. Mamma hade gift om sig och flyttat till villa i Bromma, nära Höglandstorget.
Djupdalsvägen 16 blev min bostad fram till 1976 (då hon skilde sig igen, för att aldrig mer gifta om sig). Det var några härliga år, från 11-åring genom puberteten till det året jag blev 17. Som många känner till är tonåren en essentiell tid då ens musiksmak verkligen rotar sig, den följer en hela livet sedan. Min mamma hade förälskat sig i Elton Johns ”Border Song” efter det att hon hade varit och sett honom på Gröna Lund. Jag var inte sen att haka på. Eltons andra LP snurrade friskt där hemma. Vill spela denna låt, inte minst för att jag saknar henne så. Hon gick tyvärr bort i Cancer 2009. Här är ”Border Song” https://open.spotify.com/track/2BOsIthyE0NmQqZR1jpLuZ
, min introduktion till Elton Johns förtrollade värld.
Tack snälla mamma för det. Hoppas Du har det bra.

7. Jag var nog ungefär 4-5 år när jag satte mig vid taffeln för första gången (ett slags piano). Tog ut enkla melodier jag hade hört, och började göra egna instrumentala låtar strax därefter. När vi flyttat till Stockholm var jag utan piano i drygt två år. ”Vi har inte råååååd!” – sa alltid mamma på sin Göteborgska dialekt då jag aldrig ville sluta tjata. Vi fick låna ett av en avlägsen släkting till slut. Min yngsta syster Daniela, från mammas andra äktenskap behövde en barnflicka.
Enter Ingela, 17 med ett gäng plattor under armen.

8. På Jarlateatern i Oktober 1974 vann jag en talangtävling kallad ”Månadens Artist” med en egen låt, och i Januari hamnade jag på tonårstidningen Starlets baksida med ett idolporträtt. Jag var 15 och skulle signas till CBS. Så blev icke fallet. Min jakt på ett seriöst skivkontrakt skulle komma att fortgå i 40 år!
Sommaren 1975. Göteborg. Sommarjobb i musikaffären Waidele.
Jag lyssnade på Uriah Heeps ”Return To Fantasy” (jag var verkligen ett fan).
– ”Vad är det för skit du lyssnar på? sa en arbetskollega till mig.
Han var nog nåt år äldre. – ”Lyssna på det här istället!”

9. Min första kontakt med Genesis, just denna låt. Tänk om han idag visste vad han ställde till med. Jag säger då det. Såg dem på Hovet på min 18-årsdag,
strax innan Steve Hackett hoppade av. Som säkert några här vet, så sjunger jag med Steve sedan 2012, men på det sena 70-talet – medan han spelade på
världsscenerna, stod jag mest och repade med ett symfoniskt rockband vid namn Avenue i ett fuktigt skyddsrum i Alby T-banestation. 1979 ledsnade jag totalt,
mest för att vår begåvade trummis antingen kom nerrökt, påtänd av amfetamin eller full till repen (hans osunda leverne tog sedermera hans liv 2012 vid 55 års
ålder). Jag hade lite högre ambitioner än så. Vår gitarrist spelade upp en kassett för mig med just denna låten och sa – ”Sån här musik skulle vi göra!”.

10. Han och jag bildade ett nytt band och fick en ny replokal vägg i vägg med Ebba Grön. Ytterligare ett T-baneskyddsrum, denna gången i Rågsved.
Musikstilen var verkligen influerad av Gino Vannelli, jag kunde tydligen skriva sådana låtar också. Men fick man skivkontrakt 1981 i Sverige med nåt sånt? Glöm det. Man fick inte ens sjunga på Engelska. Bandet upplöstes. 1983 blev jag tillfrågad ifall jag ville haka på och kompa Hasse Carlsson från Noise (tyvärr avliden han med) på kör och keyboards. Jag ville lira och komma ut och gigga. Vi hade skitkul! Vi spelade runt hela Sverige på helgerna, inför äkta ”fjortisar”. De var helt galna och killarna i bandet slickade sig runt munnen. När turnén var slut stannade jag kvar och bandet ombildades med mig på sång. Vi hette One By One, släppte två singlar på Engelska!
Vi var väldigt influerade av Prince, men även av ett annat band som lät såhär:

11. Vi kämpade på i ett par år. Zenit nådde vi som förband till Lionel Richie 1987. Jag hade totalt sabbat rösten på repen, för vi hade inte spelat ihop på ganska länge. Arrangören försåg mig med whiskey båda kvällarna för att rösten skulle stärkas! Och vad hände? Naturligtvis blev jag skitfull på scen båda kvällarna inför sammanlagt 24.000 pers. Jodå, det var ju lyckat! Där försvann det bandet med. Efter det tog jag en paus från musiken. Hade köpt en häst som jag lade all tid och energi på i ett par år. 90-talet kom, och jag satt mest i min lilla trea på Wennerbergsgatan på Kungsholmen och skrev låtar i min hemstudio i säkert 8-9 år.
Åkte till England och USA för att fiska skivkontrakt. Precis noll flyt, trots att jag vid detta laget hade förlagskontrakt med Warner/Chappell Music. Den då största inspirationskällan var en duo som gjorde ett enormt avtryck i mitt hjärta.

12. Året var 2003. Hade hört talas om ett tributeband från Kanada som gjorde en exakt kopia av Genesis ”Selling England By The Pound”- tour ala 1973/74 in i minsta detalj (The Musical Box). Åkte över till London i Oktober och bevittnade detta i Royal Albert Hall (inte ett ont anandes om att jag själv skulle stå där exakt 10 år senare och sjunga Genesislåtar). Jag var mycket imponerad, konserten var trollbindande. Väl hemma igen besökte jag Genesis hemsida och hittade en tråd på deras forum som lydde ”Tribute to Genesis”, som visade sig vara en svensk kille (Bonamici aka Christian Thordin) från västkusten som hade lagt ut en egen instrumentallåt helt i Genesis anda. Jag kontaktade honom och där föddes duon ”Sylvan & Bonamici”, som senare bytte namn till ”Unifaun” när vi plötsligt blev erbjudna ett skivkontrakt. Detta är den första låten vi gjorde tillsammans och finns på vår CD vi släppte 2008.

13. Vid 44 års ålder hade jag sedan länge gett upp hoppet om att bli popstjärna, och var så innerligt trött på att försöka skriva hits och jaga skivkontrakt. Det gick liksom troll i det. Att gå tillbaka till symfonirocken som jag hade sysslat med för så länge sedan, var som att komma hem. ”Unifaun” var vår hyllning till Genesis med egna låtar, något vi aldrig hymlat om. Jackpot!! Jag hade aldrig suttit här idag om det inte vore för den plattan. Det tog kanske två månader, då fick jag ett mail via min numera avsomnade Myspacesida från Roine Stolt. Han undrade ifall jag ville lägga sång på ett par akustiska låtar han höll på att jobba med till en soloplatta. Jag visste mycket väl vem han var, har kvar plattorna med Kaipa som han gjorde på 70-talet. Nu blev det ingen soloplatta, för han lät mig sjunga på som gott som varje spår. Här är ett spår från vår andra platta ”Dramarama”, en av de tre låtar jag fick med.

Vi gjorde tre studioplattor och turnerade en del i Europa och USA, men något verkligt genombrott fick vi aldrig. Så vad händer?..

14. Jag hade hört ryktet om att Steve Hackett höll på att spela in en ny platta med gamla Genesislåtar. Jag bara visste att jag ville ha jobbet. Hittade vad jag trodde var en mailadress till Steve och anmälde mitt intresse. Mailet kom studsande tillbaka. Skit också! ”Ha is i magen”, sa Roine..ungefär som om han visste något jag inte kände till (det visade sig sedan att han inte gjorde det) En vecka senare, den 11/4 2012 damp det ner ett mail i inboxen.
Hello Nad
Winfried Volklein gave me your contact. I represent Steve Hackett.
We are currently involved in a project of Genesis material from the Hackett period which includes a record release and possible live dates to follow, and are looking for potential artistic collaboration from others. If this is at all of interest to you, I would like to suggest that we bring you over to Steve’s studio in London for a trial vocal audition. We would of course cover your return airfare and if necessary hotel accommodation over night. If you are interested I do have two dates in mind which would be either May 7/8 or May 16/17/18.
I look forward to hearing from you. Please phone me if you need to for any reason.
Best Regards,
Brian Coles
Hackettsongs ltd.
Ett halvår senare kunde jag höra mig själv på skiva som lät såhär,
öppningsspåret på Steve Hackett – Genesis Revisited II.

15. Jag behöver väl knappast tala om att jag var i chocktillstånd. En världsturné låg utstakad över hela 2013. Vi var överallt kändes det som – Från Kanada till Japan. Höjdpunkten var utan tvekan ett utsålt Royal Albert Hall i London den 24/10. Hela min släkt var där. Jag grämer mig fortfarande över att mamma hann gå bort ett par år innan mitt ”break” kom. Hon hade spruckit utav stolthet. Min då 85-årige far flög iallafall över från LA för att se mig sjunga. Hade inte sett honom på ett par år, och så har det alltid varit. Glädjeyran var enorm! Nu har jag jobbat med Steve i snart fyra år och gjort över 250 konserter världen över. Jag kan inte räkna upp alla länder, men jag har fått se ställen jag aldrig skulle ha gjort annars. Ryssland, Japan (2 ggr) obskyra ställen i Kanada för att nämna några. Och till slut, 2015 fick jag så äntligen mitt eget skivkontrakt (ni hörde öppningsspåret i början av ”programmet”) på samma bolag som Steve (InsideOut Music). Det är en märklig känsla att höra honom spela sologitarr på mina låtar. Jag tänkte som näst sista låt spela avslutningsspåret från mitt album ” Courting The Widow”, där jag och Steve gitarrduellerar. Min gitarr är den första som kommer in, Steves gitarr har lite mer bett och han spelar de snabba tonerna och avslutar även låten. Så det är jag på sång, keys och gitarr, Steve på gitarr, Nick Beggs (Steven Wilson) på bas, Doane Perry (Jethro Tull) på trummor och Rob Townsend på sopransaxofon. Håll tillgodo!

16. Efterord: I dagarna släpptes Steves tredje liveplatta med mig på sång. Den är inspelad på Liverpool Philharmonic Hall i Oktober förra året. Den finns på BluRay och DVD också om man vill titta. Den lite osäkra killen som fick drömjobbet för fyra år sedan är borta. Jag ser att jag är ett proffs idag, även om det fortfarande finns lite att slipa på. Det är nästan overkligt att stå på scen inför tusentals människor och sjunga ”The Lamb Lies Down On Broadway”, den som jag tidigare nämnde var den allra första Genesislåt jag hörde. ”Life has come full circle” som man brukar säga. Här är den igen, ifrån Liverpoolkonserten. Och äventyret fortsätter…jag beger mig ånyo ut på vägarna med Steve och co nästa år, samtidigt som jag släpper en ny soloplatta. Tack för mig! Det var verkligen roligt att få väcka upp lite saker ur minnesbanken med Er! Varma hälsningar och ha en fortsatt skön sommar! Nad