1. OK, Då kör vi. Vem jag är? Randomdiabetiker född någon vecka före jul 1970, Bott i Sätra, Stockholm sedan mitten av det ljuva 70-talet. Fru, 2 söner + 1 bonusgrabb. Har också en chokladlabbe och 2 katter för säkerhets skull. Jobbar inom LSS. Skriver krönikor i lokaltidningen Södra sidan och i Hammarby fotbolls matchprogram samt på Svenska fans. Älskar fotboll i allmänhet och Bajen i synnerhet. Lyssnar mycket på musik, plenty gubbrock men även visa och punk. Lirar lite gura till husbehov, jag brukar kalla mig kökstrubadur när folk frågar.
Mitt sommarprat kommer handla om saker jag varit med om. Ostrukturerat. Mest kul men även något sorgligt. Jag kickar igång med en av mina absoluta favoriter när det kommer till uppväxt. Inte min denna gång men igenkänningen är som om han var där. I Sätra 84-85 nånstans…

2. Jag är med som sommarpratare för att jag känner Mats Nilsson-Landelius. Han ringde och erbjöd mig uppdraget för några veckor sedan. Jag högg som en abborre på en metmask såklart. Det första jag tänkte på när vi avslutat samtalet var att jag ville berätta hur vi träffades för 17 år sedan.
Våra fruar på den tiden var arbetskompisar. En kollega till dem fyllde jämnt. Kalas i Tumba tror jag det var. Matte och jag hade aldrig mötts innan men vi hade hört om varann och visste att vi hade hade många gemensamma nämnare. Vi klickade direkt.
En av de roligaste kvällarna i mitt liv såhär långt när jag summerar. I ärlighetens namn var det ett ganska sunkigt partaj men Matte och jag röjde med stor värdighet i köket med de vi kände som var där. Till slut var hela festen där runt köksbordet. Jag skrattade mer eller mindre från det vi möttes till att vi skiljdes åt framåt småtimmarna.
Efter det höll vi tät kontakt i många år. Samtal kring våra risiga äktenskap, ungarna, Bajens nyförvärv, psykofarmaka, hundar, fiske mm. Ja, livet helt enkelt. Men nästan allt vi pratade om hade en koppling till någon låt med…Bruce Springsteen(!)
Numera har livet fört oss på olika håll och vi umgås inte så mycket längre men jag vet att jag alltid kan slå honom en signal om det brinner i knutarna. Det är fint det med. Den här låten bölade vi till under en svinkall natt i ett tält utanför Globen i väntan på Springsteenplåtar som skulle släppas i gryningen.

3. När det kommer till idoler började jag annars med Elvis. Minns nyheterna på TV när han dog. Visste inte vem han var innan. Kollade in hans prylar i den mån jag som 7-åring kunde. Fick sedermera låna Moody blue av en kompis morbror(!) Kanske därför gillar jag tjockelvis bättre än tiden före Hawaiirullarna. Den här låten blev favoriten och jag har inte tröttnat på den än.

4. Har torskat ganska hårt på Marit Bergmans senaste platta ”Molnfabriken”. Ett litet mästerverk är vad det är. Såg henne på försommaren på ångfartyget Blidösund i Stockholm. Skitläckert att åka en tur i Mälaren samtidigt som Marit lirade. Vilken karisma hon har förresten. Helt grym. Jag blev så till mig att det blev en krönika av det. Jag länkar till den och en av favoriterna från plattan. En skitsorgllg text men ändå så otroligt vacker.

http://www.stockholmdirekt.se/asikt-debatt/kronika-jag-och-dodarn-golvades-av-marit/repqfA!XTsnzHpjph6IHCAM1shx6A

5. När vi snackar Marit Bergman är steget inte långt till ”Rockfest Skärholmen”. Jag jobbar med människor med olika funktionsvariationer till vardags. Jag och en kollega hade i flera år gått och drömt om att att anordna en rockfestival för målgruppen. Det fanns många dansbandsalternativ för dem men på de träffarna såg vi lika många rocktishar som dansbandsditon.
Efter 4 års drömmande gjorde vi slag i saken. Jag mailade Fryshuset i Skärholmen bara för att kolla om de ville samarbeta. Satan i gatan vilket svar jag fick. Två riktiga rockrävar som jobbar där gick igång på alla cylindrar. Vi började kolla band och fick ihop 10 artister på en pisskvart. Banden lirade för kaffepengar då budgeten långt ifrån var i paritet till de gäng som tackade ja. Huvudband var Vårburgarna, Ett funkisband som repar en gång i Skärholmen som daglig verksamhet. Har du chansen måste du se dem, du kommer gå därifrån lite varmare i själen än när du kom dit. Annars är du gjord av sten.
Bredängs bästa Marit Bergman var med och körde ett sologig på piano. Men för min del stannade världen en smula när KSMB (den storebror jag aldrig hade) tackade ja till att komma och spela. Som grädde på moset skänkte de sitt lilla gage till just Vårburgarna och sångaren Alonzo hoppade in och sjöng en låt med dem. Halleluja vilken dag!

6. Äh, vi kör en Ramones när vi ändå har tempot uppe

7. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i hip hop. Jag har gjort mina tappra försök och en och annan låt har väl runnit i genom men för det mesta blir jag mest konfunderad. Det är inte mitt språk helt enkelt, Jag fattar det inte. MEN när den här herren rullade förbi på morgonteven för något år sedan satte jag kaffet i vrångstrupen. Vilken begåvning. Jag går så långt att jag jämför hans lyrik med Cornelis. Då ska ni veta att just Cornelis är en gud i min värld. Textblad är ett tips första lyssningen. ”Alla som hatar kan suga Zucchini”.

8. Cornelis ja, Jag har en del tatueringar. En jag verkligen var sugen på var den tiger Cornelis hade på sitt bröst. Bara för att. Det stannade vid en dröm. Tills jag fyllde 40 vill säga. Då gav min fru mig den i present. Tid och pröjs redan klart. Bara att lägga upp sig. Försökte få reda på om den står för något. Frågade hans son Jack. Han visste inte. Äh vafan, hur illa kan det vara?
Nu har jag sett att även Björn Ranelid har en liknande. Ungefär så illa kan det vara. Ha, ha.
Följande klipp spelades in med en (1) kamera från en spelning något år före hans död. Inspelningen var opretentiös, i den mening att det inte var något team och extra strålkastare och grejer. Sånt har jag läst mig till gjorde honom nervös och spänd på scenen. Den här inspelning av avspänd. Närvaron och mellansnacken är som om vi satt i hans vardagsrum. Hela spelningen fanns att tillgå på Cornelismuseet i Gamla stan. Tyvärr slog de igen 2010. Nu ska man ha öppnat upp det i Hökarängen där Cornelis själv bodde ett tag. Har inte varit där själv än men känner nu när jag skriver att jag nog måste göra det snart.

9. Mera film. Från ett geni till ett annat. Eller geni och geni, det vetefan. Det finns bara en i alla fall. Thåström. Som jag älskar den mannens röst och uttryck. Untouchable i min bok. Jag missade Ebba av åldersskäl och svor hela alfabet över det. Imperiet var inte alls samma grej även om jag gillade dem också. 1988 lirade ”Pimme” en Ebbalåt för första gången sedan de lade av. Med Eldkvarn på deras Cirkus Broadway på Gärdet. Jag var inte där då heller. Men skivan som släpptes som denna var med på lyssnade jag sönder och samman. Helt fantastisk bra detta!

10. Min favvobowie i förbifarten. En soulig ballad från Diamond dogs. Vilken platta förresten. Mega.

11. Det blidde visst en bok. Mina krönikor i lokaltidningen blev en samling i bokform för några år sedan. Hur kul som helst att jobba med den. Det blev också några krönikor från Svenska fans att fylla ut med. Jag beställde 100 ex för att att känna folk på pulsen om den var något eller om det bara var de närmast sörjande som ville ha en att samla damm i hyllan med. Jag ordnade ett releasepartaj på Mest på Götgatan och bjöd in RebellRobban att lira lite. Robban har lirat i Tunnelbana i närmare 30 år och är en riktig legend där. Numera spelar han mer sofistikerat på festivaler och så men en kväll i veckan smyger han fortfarande ner på Slussen och spelar några timmar.
Nåväl, boken ja, De hundra exen sålde på nolltid. Sammanlagt 350 böcker sålde jag. Helt sjukt för att vara av en lirare med etta i svenska, va?
Jag har några böcker liggande att ha istället för blommor när man går bort. Stolt. Boost. Jag väljer en First aid kit till detta inlägg bara för att de är så jävla bra. Den här Kenny Rogers-covern från På spåret ger mig alltid ett fånleende. Oavsett om jag sitter på tricken, ensam hemma eller var som helst.

12. Nu allvar. Jag har i mitt liv på nära håll följt en sprudlande, gladlynt och uppmärksamhetstörstande liten tösabit växa upp till en missbrukande återfallsförbrytare med klippkort på olika anstalter runt om i Sverige.
Mitt egna avståndstagande till narkotika har många gånger gjort mig till ett oförstående fån i sammanhanget. Jag har ju å andra sidan inte heller haft något att bedöva i den mån hon haft.
Detta självmedicinerande som drivit hennes nära och kära till bristningsgränsen av sorg och oro samt henne själv till livsfarliga beslut och situationer. Hatar skiten.
En viktig sak att komma ihåg har alltid varit att hon aldrig ville det, hon är både god och snäll. En genomvarm person. Jag tror det var drivet, kamraterna och det eviga letandet efter lite lugn i sin själ. Om hon inte själv sökte efter problemen så kom problemen till henne. Säkert som en präst i kyrkan.
Så många behandlingshem på vägen. Så många vurpor. Så många försök. Alla dessa lögner. Så mycket energi. Alltid tillbaka. Oavsett.
En dag kanske hon blir fri. Vi pratas ibland. Alltid något nytt på gång. En dag kanske en av alla hundar hon tagit hand om får följa henne från början till slut utan att hon försvinner några månader och tvingas överge dem En dag kanske hon blir fri. Inte bara från drogen utan även det liv den tvingat henne att leva. Den här låten får mig alltid att tänka på henne.

14. The har spelats några sånger från London calling här på sidan har jag sett och hört. Vilket sjukt bra band de var. Jösses!

15. Nu över till mitt kära Bajen. Har följt dem på plats på Söderstadion sedan sent 70-tal. Storesyrran drog med mig dit när hon var barnvakt. Jag klagade aldrig. Jag gick så ofta jag kunde på 80 och 90-talen men från och med återtåget till Allsvenskan 1998 har jag snudd på varit på varje hemmamatch. Inte riktigt men nästan. Lägg till ett ordentligt koppel med bortamatcher också. Många matcher blir det. Efter att ha skrivit om dem på Svenska fans under ett par år fick jag förrförra året frågan om jag ville bli skribent på matchprogrammet. OM jag ville.
För 10 sedan lade Hammarby fotboll ner sitt matchprogram. Några fans som jobbar med media sparkade bakut och startade sitt eget. By fans for fans. Fyra nr senare kontaktade Hammarby Supportrarnas matchprogram och frågade om de kunde beställa 100 ex till varje match. Sedan dess är det detta program som säljs vid Bajens hemmamatcher. Fristående från Hammarby IF. Första numret var på 8 sidor. Nu är det 32 stycken smockade med bra skit. Hammarby fotboll köper idag 500 ex varje match till sina sponsorer. Så jävla stolt över att få vara en del av det. Står också och nasar programmet ibland utanför arenan innan match. Kul det med. Jag säger som jag brukar. Vi är Bajen, vi är inte bäst men vi är bäst ändå!

16. Dags för en bra låt från ingenstans. Ingen story. Bara ett jävligt bra tjejband från Oslo. Cocktail slippers. Producerade av ingen mindre än Little Steven. Jag är inte säker men jag tror han skrivit denna härliga dänga också.

16. Från Little Steven är steget inte speciellt långt till, just det, nu blir det lite Springsteen igen. Sommar 2009. Min son Billy, då 13 år, och jag åker till Herning i Danmark för att hänga hos en barndomsvän till mig och se Bruce lira. En mycket bra kombo, redan på förhand. Detta var långt ifrån Billys första Springsteenkonsert. Jag släpade med honom redan som 7-åring till Ullevi när det begav sig. Nåväl, skit i det, nu tillbaka till arenan i Herning. Arena förresten. En stor jävla parkeringsplats var vad det var. Med 50.000 fans på. När vi kommer dit någon halvtimme innan gig ser vi att ena sidoscenen längst ute till vänster är helt obefolkad. Det är bara att gå dit och ställa sig. I Stockholm skulle man behöva vara där samtidigt som DN-budet ish för att ha en chans till en så bra plats. Kändes schysst att bara lägga upp armarna på scenen och vänta in att showen skulle börja.
Ett par timmar senare sker det som det risiga Youtube-klippet visar. Bruce ser Billy där längst fram gapa med i texten och skickar ner micken till honom. Billy tar i från tårna och resten är historia. Efter publikens jubel tar Bruce upp ett munspel ur bakfickan som han ger honom. Bry er inte om snubben i Stoneshoodien och keps som slänger sig om halsen på grabben när han sjungit klart. Det är bara jag som tappar det totalt.
Efter konserten går vi saliga hem i den danska sommarnatten, sjunger och spelar på Bruce Springsteens munspel. Behöver jag säga mer för att förklara känslan? Nej, trodde inte det heller. Surrealistiskt.

18. OBS! Varning för ett lite smetigt inlägg. Tillbaka till min vuxna son Billy och ett av de stoltaste ögonblicken när det kommer till mitt liv som förälder. Vi är i Manchester. Han är 18 bast. En match vi väntat länge på att se live är precis slut. Man utd – Chelsea. 1-1, mål i slutsekunden. Wow. Vi hoppar in i en taxi för att ta oss tillbaka till centrala stan. Föraren är av typ indisk börd eller något. Jag frågar efter en stund av nyfikenhet om han kommer från Pakistan vilket många i London gör. Chaffisen blir helt nojjig och stammar ur sig att han kommer minsann är från Kashmir. Whatever tänkte jag, som bara ville surra lite. Jag släpper ämnet direkt men föraren kan inte sluta prata skit om invandrare överlag. Alla är svin och har förstör det vackra England. Precis som om jag som vit svennebanan skulle tycka att vi var allierade i frågan. Han blir överdrivet jobbig. Han slutar liksom inte. Jag visar så tydligt jag kan att jag inte gillar surret och svarar inte på hans raljerande över huvudtaget. Då vänder han sig i stället till Billy i baksätet och frågar:
-You, youngboy, You know what I´m talking about, don´t you?
Billy är tyst några sekunder innan han helt lugnt svarar:
-All I know is where I come from we don´t give a shit were you come from. What matter is what you do.
Det sägs inte ett ord mer under taxiresan, Tyst som i graven. Så jävla tungt!
Vi har aldrig talat om olikheter hemma. Vi har levt dem. Ett underbart kvitto på att det är rätt metod.
Passande låt vi diggat ihop till sedan den kom.

19. Första konserten. Saxon på Hovet 83. Magiskt. Där hände något.

20. Tom Petty då? Jo förfan. Han får vi inte glömma. Såg honom på Globen 92 och blev skitbesviken. För några år sedan kom han hit igen. Jag hade ingen biljett. Slutsålt. Tänkte att det inte gjorde så mycket. Det var ju så kasst senast. Dagen innan spelning får jag ett erbjudande om en plåt för en typ en hundring på FB. Någon såndär halvseriös andrahandsbiljettfirma rear ut dem de ej lyckats bli av med. Jag köper två och går på konserten med en polare. Herrejävlar vad det svängde. Den bästa av alla konserter jag sett på Globen. Super!
Gitarrist Mike Campbell dök efter konserten upp på Wirströms pub i Gamla stan för att spisa blues. Coolt.

Anledningen till att det var så lång tid mellan Tom Pettys konserter i Sverige ska tydligen vara hans flygrädsla. Vet vad han snackar om. I dec 1990 hamnade det plan jag flög med från London i ett oväder. Jag hade haft ett par skakiga flygningar innan men nu fick det fan vara nog. Aldrig mer skulle jag flyga.
Detta växte sig med tiden upp till en smärre fobi. Jag hade till och med jobbigt att göra studiebesök på Arlanda med skolklasser etc.
Sommaren 2013 satt jag och planerade en resa med familjen. Barcelona var målet. Min fru och barnen skulle flyga medan jag skulle ta tåget. Satt och dammsög nätet och blev på riktigt glad när jag hittade en kringelkrok dit som bara skulle ta 22 tim. Jag ropade det till min fru Jenny. Hon kom ut till mig i köket och sa:
-Vad bra. Då ses vi där. En sak jag tänkt på bara. Om vi nu störtar, vill du verkligen sitta i ett tåg då?
Katching! Ingen hade liksom sagt det på det sättet förut.
Det gick ett par dagar. Jag fnulade över det där hon sagt. Ett par veckor senare klev jag på planet. Med familjen och nån Stesolid som stöttning. Idag många flighter senare flyger jag helt utan piller, alkohol eller rädsla. Det finns inte mycket som är skönare än att besegra sig själv. Try it, you´ll like it.

21. Dags för en av världens finaste kärlekssånger. ”Det finns ingen vackrare än du i din vanliga tröja och ditt våta hår”. Svårslaget.

22. Oj, höll på att glömma Kiss. Var helt såld på dem som de flesta andra grabbar var i mellanstadiet. Tjejerna kollade på Grease 5-6 ggr på bio under tiden.
Köpte Rock and roll over för det coola omslaget. Här är favoriten från den plattan

23. Som jag älskat Rolling stones. Sett dem 4-5 gånger sedan Stadion 1995. Men nu har de fan tappat mig. Multimiljonärer som gör Dressmanreklamer och obskyra samlingsalbum med någon ”Special edtion” som die hardfansen bara måste ha mm. Varför? För att betala något av sina 7 hus i 6 världsdelar? Eller är det de 10 rollsarna som ska vaxas om? När man sedan har kista att ta över 2000 spänn för en biljett till en spelning på Friends. Alltså på de platser närmast scenen där de trognaste fansen vill stå. Gubbjävlar! Om de ändå slutat i tid. Låt säga efter Stockholmstrippeln 2003. Med lite ära kvar.

Jag spelar 2-3 ggr om året för pensionärer i Skärholmen när de har festligheter inför sommar eller jul etc.
Jag brukar blanda friskt. Cornelis, Thåström, Dan Andersson, Elvis, Cash och inte minst Stefan Sundström. Allt utom Taube bara för att jävlas lite. Den här har blivit en flitigt önskad favorit på dessa gig.

25. Nu kan det bli lite skämskudde men varför inte? Jag är uppvuxen sommartid på en ö i skärgården. Mina föräldrar köpte tomten 1961 och farsan har i stort sett dragit i varenda spik själv på de stugor och uthus som står där idag. Ett riktigt hjärteställe för dem. De åker ut i tidiga Maj och hem i sena Oktober, typ.
Jag skrev en låt om ön för 15 år sedan som jag gav dem och syrran i julklapp. Det är jag på kompgura, Lasse Axelsson på el och Stefan Andersson på dragspel.
Mina föräldrar spelar den ofta men speciellt som första och sista rutin när de flyttar ut och hem därifrån.
Morsan har berättat hur de petar i Cdn i spelaren och sätter sig i soffan för att liksom bli påminda om lyckan över att ha detta ställe. Jävligt fint tycker jag. Fattar om ni inte går igång i 180 på den men jag kände bara att ville lira den när ett sånt här tillfälle ges.

26. Jag stämplar ut här. Det var ju skitkul detta. Tack för att man fick va me. Det var en riktig fest som jag låter Shane och gänget sätta ton till. Samtidigt som jag letar efter ett band där man likt Pogues får vara med bara genom att spela visselpipa och vara lite dragen. Min dröm att bli rockstjärna lever än. Ha det fint, vi kanske ses i vimlet.