1.
Hej och godmorgon och upp å hoppa!
Jag heter Magnus och det är inte mycket att göra åt.
Det är som det är.
Man får helt enkelt göra det bästa av situationen.
Bland annat kan man välja att ägna en hel dag åt sig själv.
Det är inte ofta det händer.
Men när det väl händer så kan man ju ta i så man spricker.
Är det 10 års-jubileum så är det.
Det kan bli långa texter. Många texter. Mycket musik. Lite fotboll. Lite roligt. Lite allvarligt. Kanske musik som man inte visste fanns. Lite regelrätt folkbildning. Kanske för mycket adjektiv, bilder och metaforer. Kanske onödigt spretigt. Men då kan man välja att svälja eller spotta ut. Allt är jag och mitt sätt att skriva.
Alla är vi olika är livets största sanning och den är icke under några som helst förhandlingsbar.
Ingenting kommer att ske kronologiskt. Sånt ligger inte för mig.
På sina ställen tänker jag mig att posta spellistor som jag satt ihop istället för enstaka låtar.
Så att plocka hallon, bygga trall och rensa fisk får ni göra nån annan dag.
Så; hämta nu kaffe och slå omkull dig i hängmattan.
Välkomna till min dag.
(Eftersom jag medicineras för en åkomma och får en underlig biverkan händer det att jag glömmer ord, tappar ord och har svårt att stava. Det låter måhända konstigt, men så ligger det till. Eventuellt kommer jag att förklara det närmare under dagen. Allt beror på hur vinden ligger. Därför förbehåller jag mig rätten att blanda gamla texter – som publicerats på andra håll – med nya grejer. Reviderade och moderniserade i den mån de kan släppas ut igen utan att bränna sig i solen.
Allt med samma engagemang. Jag hoppas på överseende för detta.)
https://open.spotify.com/track/2M0tJhXhOibVQpQfXXLAFU
2.
Allt och alla har en unik förlossning.
Snön ligger kvar som levrad mjölk på Ovikens stora sälryggar. Inte ens solen kan göra plats åt hjortron längs Åreskutans böjda berg och branta backar. Jag sitter med kalla fingrar och späntat björkved som sprakar i spisen. Det var väl då som nu, att den svenska sommaren är som allt vi längtar till. Den har blivit den tid vi glömmer att leva medan vi väntar att den ska komma.
Jag ligger på kammaren i den lilla stuga min gammelmorfar byggde. Om jag slänger iväg en tjugotvågrams vobbler åt väst där jag sitter – över gran och fur, över björk med musöron – når jag ända fram till Hissmofors. Där det gamla Folkets hus i den avfolkade glesbygden står på trekvart, innan man rätar upp det till hans minne. Jag ligger på kammaren i trakten av Allan Edvalls ande och väsen. Söderut simmar monstret med katthuvud runt Frösön och biter sig själv i svansen. Det mytologiska har sitt fäste i Storsjön. Åt det andra hållet ligger Norge och om vinden ligger i livets riktning kan man doppa tårna i kallt fjällvatten.
Jag befinner mig trehundrasjuttioåtta kilometrar hemifrån men är ändå hemma. Vi kan kalla det ett av livets stora ekvationer. Sånt läser man inte ens på universitet.
Det är den nionde juli 2012.
Jag stirrar i taket och hör svalor under nocken och möss i väggen.
Utanför samsas hunden och tuppen om landskapets akustik.
I mina öron hör jag ”Neither here nor there” med Lost in the Trees och tänker att den måste hela välden få höra.
Jag sjösätter en grupp på Facebook.
The Låt of the Day.
Jag bjuder in vänner och postar låten.
Därefter flyger gruppen ur boet och börjar leva sitt eget liv.
Året efter tar Sommarpratarna sin form, efter en idé av Mats Nilsson
The Låt of the Day och The Låt Remains the Same är två levande organismer i samma kropp.
Idag fyller den prick 10 år.
Stort grattis till oss alla. Hurra!
https://open.spotify.com/track/7bp3SKN8FuSYoJASwiFYDP
3.
Ikväll står de under läktaren och stampar som hästar i sina spiltor.�Och runt om vajar vimplar och fanor till ackompanjemang av alla språk i världen.�Över England flammar eldar och sången från alla sorglösa halsar krymper alla ozonhål. Den hulda brittiska vinden får fatt i all ljuv galenskap, febrig yrsel och tygellösa passion och sveper runt den förväntansfulle
Ett europamästerskap i fotboll.
Pojkar och flickor sover med bollen under kudden.
På natten drömmer de om frisparkar rätt upp nättaket, de byter bort sju Messi mot en Fridolina Rolfö. De är gröna på knäna och de glider obekymrat på parketten med skruvdobb och hela livet är en rund boll.
Bramhall Lane i Sheffield är inte bara världens numera äldsta fotbollsarena, den är också full men står stadigt där nånstans i mellersta England. Vaktmästaren har kritat planen och du som inte förstår ska nog försöka.�För det finns inget bättre.
Någon slår på trumman.�Människor sitter nära varandra.�De blåser i trumpeter.�Domaren blåser i pipan.�Den höga tonen skulle om den ville kunna mäkla fred på jorden.
Ikväll blir det jämt. Men fotbollen vinner. Som alla andra dagar.
Avspark 21.00.
https://open.spotify.com/track/6g5K1kubnMcCkcQlvIRxVy
- (Folkbildning med spellista)
En låt gör inget mästerskap. En låt gör varken grovjobb eller mål. Men en bra låt kan förhöja känslan. Molly dominerar. Men här följer annat;
Dansa gärna, men glöm inte att jobba hem!
Långa bollar på Bengt – Svenne Rubins
Vansbros finest slungade med sin aldrig sinande ström charm, entusiasm, humor och flabbig klockren brukspoesi sig in i hjärtat på hart när hela befolkningen under 1992. Låten huserade på Svensktoppen stora delar av året och Svenne Rubins och det svenska landslaget ingick ett hedonistiskt samliv tillsammans under det framgångsrika EM-slutspelet på hemmaplan. Med hybriden vilda western-galopperande countrybuskis och smittsam glädje puttade de ogenerat det officiella sömnpillret More than a game med Towe Jaarneek och Peter Jöback till glömskans kulvert.
Santa Maradona (Larchuma Football Club) – Mano Negra
Bröderna Manu och Antoine i det franska kollektivet Mano Negra var en explosion energi och frustande otyglad hyperaktivitet. De kokade ner influenser från världens alla hörn och gjorde den där synnerligen välsmakande saftsoppan att hylla livet med. Kryddad med sedvanlig energisk scenframställning som fick ADHD att framstå som den kemiska formeln för gravid havssköldpadda.
Lyckopillret och hyllningen Santa Maradona släpptes 1994 och är en hommage till tidernas främste fotbollspelare Diego Maradona.
Det är ett knallskott av rap, rock och myggsvärm av musikaliska innovationer. Som att lura upp en engelskt fyrbackslinje på läktarn, på ett ungefär.
World Cup Willie – Lonnie Donnegan
Det finns äldre ärrade gentlemen med tweedkeps som på puben i Halifax fortfarande hävdar att Geoff Hursts tredje mål i finalen mot Västtyskland helt klart studsade på rätt sida av mållinjen. Och det finns fortfarande gråsprängda män som delar en lökflamberad mosbricka med bratwurst på baren i Breckenfeld och med emfas hävdar att bollen inte alls var inne.
Lonnie Donegan – däremot – han spelade skiffle på sin tvättbräda och sjöng med högburet huvud som om det inte fanns någon morgondag. Ett gladlynt örhänge med bra häng i luften.
World Cup Willie var den officiella låten under VM-slutspelet i England 1966. En turnering som England vann och som de med envishet kramar sig fast vid, trots att åren ovillkorligen gått.
Lonnie Donegan avled under turné 2002. Ungefär samtidigt som myten om det fina kring den ensamma forwarden.
Jack´s heroes – The Pogues
Numera har han nytt garnityr men förr kunde man med häst och vagn ta sig in genom gluggen i Shane MacGowans övre tandrad. Hans fäbless och oändliga intresse för det ohälsosamma har devalverat mänsklighetens syn på honom som en av de stora textförfattarna och gigantiska musikaliska frontmän som de brittiska öarna givit eftervärlden.
Tillsammans med den andra rödnäsorna i irländska The Dubliners flaggade The Pogues för det charmiga irländska landslaget 1990, som leddes av den oefterhärmlige storrökaren och publikfavoriten Jack Charlton.. Låten skrevs av flöjtisten Stider Stacy och nådde plats 63 på Englandslistan. Bättre gick det för landslaget. Republiken Irland överlevde gruppspelet men förlorade kvartfinalen mot hemmanationen Italien med 1-0.
Det spelades bättre boll – Torsson
Mitt första bestående minne från skånska Klippan är Knugen Skuk med Kriminella Gitarrer. En taggig och avig uppkastning som ägde all den kaxiga opportunism som bandet Torsson inte på långa vägar satt inne med. Torsson skrev ju låtar om italienska danslärare, jordbruksutställningar, blodomlopp, volleyboll och tre kusiner.
Men framförallt skrev de låtar om huruvida det spelades bättre boll på den tid Gunnar Nordahl härjade fritt med pondus och lår stora som sälar.
Mitt största bestående minne av kanonaden från Hörnefors är hur han sträckte lårets baksida vid en ringa skojfrisk strafftävling på Silvervallen innan det börjades växa kuvöser för äldre där. Torsson blandade lam dansbandsbrygd med texter dragna ur den vardagliga myllan, inte helt utan finess, eftertanke och intellektuell nödrim.
Om det spelades en bättre fotboll på Gunnars tid, vet man inte. Ty det är en fråga om tycke och smak. Det skrevs bättre fotbollslåtar på Bo Åkerströms tid.
Liquidator – Harry J Allstars
I Storbritannien är den känd som baktaktsmelodin som främjar och förhöjer stämning kring matcher. Och det bråkas inom Wolverhampton, West Bromwich och Chelsea. Det kivas vilka som började att använda den först.
Liquidator är en instrumental låt skriven av Harry Johnson. En reggaeman från Jamaica som 1969 spelade in och gav ut det spår som när den nådde sin pik parkerade på nionde plats i England. Debatten kring den har inte varit helt friktionsfri och from.
Efter påpassade uppmaningar från myndigheter och polis övergavs kritiserade svordomar som tycktes alstra aggression, med taktfast handklapp. Och vi som går upp i brygga över reggae och soul njuter förstås i fulla drag över att The Staple Singers använder sig av basgången i mästerliga ”I´ll take you there”
World in motion – New Order
Världens bästa fotbollslåt.
Punkt.
You´ll never walk alone – Gerry & the Pacemakers
I slutet av Pink Floyds Fearless hörs fansen sjunga den. Som dom alltid gör. Tonerna av exalterad kärlek till sitt lag. You will never walk alone finns i Liverpools DNA. Och klubbmärke. Och Celtic, Ajax, Feyenoord, Borussia, AEK Aten och FC Tokyo.
Inte unik alls med andra ord. Men som skapad och stöpt för gemenskap. Men det började under kriget. Det andra. Alltså världskriget. Inte derbyt kring Mersey. Den sentimentala melodin kunde för första gången höras i musikalen Carousel. Det skulle dröja fram till 60-talets linda då Gerry och hans Pacemakers tog den upp på listor och in i hjärtat. Bandet gjorde alltid bra ifrån sig. Men vann aldrig över The Beatles.
Is this the way to the world cup – Tony Christie
Man kan rent av steka bacon på hans utandning. Den smöriga och creddiga croonern Christie född i Conisbrough slog igenom med väldigt dunder och brak (Conisbrough omnäms by The way i Domedagsboken!) 1966 med (Is this the way to ) Amarillo. En låt – med den kuriosan och det faktum – låg etta i Spanien ett halvår 1971. Den sålde hela fyra miljoner i hela världen och tog sig – med hjälp av komikern Peter Kaye ånyo upp på Englandslistans förstaplats under 2005.
2006 gör Tony en ny variant att låten. Så klart. En glädjeskuttande hejaramsa med det sedvanliga inklippet av falsetterade och endorfinhöjande matchreferat. Man kan tycka vad man vill om kossor som mjölkas ofta. Man kan tycka vad man vill om vissa låtar. Men däremellan kan man bara välja att hänföras av charmant pop
Bajen – Kenta
Jag köpte singeln när den kom 1980 och finns idag inramad på bästa plats. Aftonbladets Lasse Anrell utnämnde den till årets singel och den funkigt discoinfluerade bagatellen har onekligen sina fina stunder. I dag hörs Kentas ”Just idag är jag stark” stort och majestätiskt på Bajens hemmamatcher och har blivit lagets adelsmärke. Jag håller dock Bajen som bättre låt.
Rebellen och rumlaren Knut Kenneth Gustavsson avlider 3 mars 2003.
https://open.spotify.com/playlist/3HK3yCnXVLbvM2bVBsEAqH?si=5f4ccd3e9d78414e
5.
Är det egentligen möjligt att man den ena dagen kan sitta på sitt kontor som VD på Sveriges Radio, vara en uppburen journalist och författare, medan man dagen efter springa omkring med en papperskorg på huvudet, att bli tvångsintagen och bältad på en psykiatrisk klinik.
Det är fullt möjligt. Fråga en sån som Arvid Lagercrantz (läs hans bok Mitt galna liv)
Manodepressivitet (bipolär sjukdom idag) är tidigt beskrivet. Redan 400 år före Kristus beskrev läkekonstens fader – Hippokrates – det komplexa tillståndet.
Arvid är diagnostiserad med bipolär sjukdom typ 1. Där tillvaron pendlar mellan mani och depression.
Själv fick jag för några år sedan diagnosen typ 2, typ. En lindrigare variant. Pendeln där svänger mellan hypomanisk och depression. (vanligast är depressiva perioder).
Jag har ingen fallenhet alls för papperskorgar på huvudet, behöver inte bli tvångsomhändertagen eller fastbundnen, inga elchocker, jag är bara lite mer kreativ. Men det händer att jag också blir lite för villig att skapa och att vara uppe i varv. Läsa tretton böcker om Palmemordet på lika många dagar. Driva upp sju miljoners trilioners biljoner gurkplantor på köksbordet och göra trädgårdskonst av alla våra bestick (en gång skulle jag riva ost, men kom på att jag gjort en uggla av rivjärnet). Nära nog har vi fått sitta i friggeboden och äta med bara händerna. Jag kan kan få för mig att bli långlöpare och elitmotionär helt utan anledning. Jag kan få för mig att börja möblera om mitt i natten
Kort sagt, lite för mycket. Framför allt för dom närstående.
Efter en sån period rasar man alltid ner i källaren. Det är sen gammalt. Med livsleda och svartsyn.
Det är värst. Väldigt värst.
Jag har valt att vara väldigt öppen med detta. Dels för att jag tycker illa om stigmatiseringen kring psykisk ohälsa, dels för att det alltmer visar sig vara en av våra stora folksjukdomar. Framförallt kring barn och ungdomar. Viktigt att vi på allvar tag i det. Satsar. Acceptera ångest som mänskligt. Prata.
Det är sorgligt att munnen är förseglat och stum när det kommer på tal.
Vi är många som i perioder har det jobbigt.
Jag har i samtal med mig själv och andra förstått att det alltid funnits, men att jag blivit en mästare på kamouflage och undflyende. Men jag har sökt ensamhet och blivit tyst. Livsleda är ett jobbigt ord, men ändå vackert och tydligt.
Det har blivit värre med åren
Man rår inte för.
Att möta människors frågor om anledning och tillstånd kan vara svårt. Det finns inga bra svar. Svårt att förklara.
”Märker du hur tyst det är
När tåget rullar bort nånstans
Du måste resa bort för att hitta hem
Du måste flyga en bit för att landa
Märker du hur solen ler
I början av din dag
Du måste resa hem för att längta bort
När livet snubblar på mörkrets rot”
Ibland är det lättare att skriva och sjunga.
För att försöka beskriva förvirringen över sakernas tillstånd.
Så jag gjorde det.
https://soundcloud.com/oldbrax/naet-tomheten-foerlamar
6.
Förresten så har jag fått diabetes också.
Jag får inte äta socker. Men jag kan ju alltid lyssna.
https://open.spotify.com/track/3iSws76HjaU7k49EqJVTfF
7.
Kevin Rowland är av snarstucken personlighetstyp. Det kan man fastslå utan att ha några poäng på psykologiuniversitetet. Han tar inte skit, minsann. Är saker och ting inte till belåtenhet, då får det helt enkelt vara och sen kan folk fara år helvete.
Han började sin bana som punkrockare i The Killjoys. Från Birmingham. Samma Birmingham där Trevor Francis härjade i, om vi nu ska prata om fotboll. Ni vet; samma Trevor som avgjorde finalen i cupvinnarcupen 1979 mot Malmö FF. För att förvirra er ytterligare så spelade han då i Nottingham. Om vi nu ska prata fotboll, alltså.
Men det ska vi ju inte.
Vi ska prata om en keltisk soulanstruken hedonism med sotarmässa och hängselbyxor.
Dexys Midnight Runners. Världens åttonde underverk.
Bandet gjorde tre album under åttiotalet som – i min värld – samtliga överträffar både verklighet och dikt.
Sen skulle han falla ner i ett ödestigert kokainmissbruk. Uträknad och barskrapat slog han rot i rännstenen och lyste med sin frånvaro.
2003 såg jag Dexys på Cirkus i Stockholm. Deras stora comeback-turné. Det var bland det bästa jag sett. Närvaro och tonsatt filmjölk för hjärtat.
Några år dessförinnan spelade Kevin in soloplattan My Beauty med gamla personliga favoriter som alltid funnits och betytt. Konvolutet pryddes av Rowland iförd endast strumpeband, blottad torso och en uppenbar feminin uppsyn. Allt renderade i kastade tomater och ljummen kritik. Och stor skeptisk.
Jag älskar plattan. Sentimental, gråtmild och mästerlig.
En för Kevin Rowland uppenbar ; jag-tar-ingen-skit-platta!.
Så ska en comeback saluföras.
Så ska en reflektion se ut.
https://open.spotify.com/track/6HRgGuItJSV3308gWhKBEg
8.
Dom gestaltar mötet mellan Bob Marley och The Clash med rakbladsvass attityd. Dom sitter längst bak i bussen och tjuvröker och skiter allt. De drämmer, skriker och manar till fajt.
National Wake från Sydafrika bråkade rejält i slutet av 70-talet. Det finns bevis. En platta. Jag har letat länge.
Numera står den där.
Kan vara den häftigaste vinylen i hyllan.
Han var lärare, boxare, livvakt åt Jacques Chirac och hade 43 (!) syskon.
Han var en musikant från Benin i västra Afrika.
Han var någon form av husband och musikalisk visionär för en högst tvivelaktig regim under några år där på 70-talet.
I mitten av samma årtionde spelade Ferry Djinmy in ett album i endast 200 exemplar.
Nu har man hittat det och givit ut,
Och jösses vad det svänger.
Rythm Revolution är en afrikansk pärla i en alldeles egen lyster.
Det finns pojkband och så finns det pojkband.
I början av 70-talet drar tonåringen (16) Melvin Noka ihop ett gäng jämnåriga och börjar lira en blandning av Led Zeppelin, Santana, svängiga fuzziga gitarrer och egensinnade afrikanska rytmer förstås.
Ofege gjorde några album åren som kom, men det är debuten Try & Love som sticker ut.
Till saken hör att Melvins solo-platta Evolution från 1981 är minst lika frän.
Båda vinylerna har en långt fram placerad position i hyllan.
Jag älskar verkligen det nyutgivna bortglömda.
Det finns oändligt mycket som vi inte vet finns.
Jag älskar det musikaliska arkeologiska.
Medan vi i väst under 70-talet hade fullt upp med oss själva, var det i Afrika allt egentligen hände.
https://open.spotify.com/track/4RFnvVjnxL9ThPoRvjZquI
Som så många andra i världen satte jag mig redo och finklädd inför premiären av den nio timmar långa dokumentären Get back i höstas.
Beatles är mitt band. Jag var Beatles-kille redan som spermie.
Alla har vi våra band. Förmodligen är Liverpool-kvartetten det band som man delar med dom allra flesta.
Det finns nog inget vetenskapligt kring det. Det är bara min gissning.
Nu har jag sett filmen tre gånger. Det är en ingående dokumentation av ett ett band i upplösning och ett band i en bökig kreativ fas.
Plötsligt kommer vi dom närmare, plötsligt blir dom som din granne och insikten att dom är som vilken som helst. Dom är hövliga och ber om ursäkt vid sen ankomst, Ringo släpper väder under snårigt samtal angående takspelningen, George klär sig i mystofflor, John har varje dag en dålig hårdag och Paul är på alla vis den vuxne i rummet. Tack och lov. Annars hade det blivit pannkaka av allting.
Dom äter toast, dricker te och vitt vin som verkar smaka fan
Men vad gör Yoko Ono där?
Albumet Let it be blev långt ifrån Beatles bästa.
Men.
Uppträdandet på Saville Row blev dock något av det häftigaste jag vet.
Jag slås av många saker under filmens gång, men det är framförallt tre saker som jag bär med mig i en någon populärkulturell sorg.
•Ingen av de fyra var 30 år fyllda. Det är uppseendeväckande. Vad hade bandet inte kunnat åstadkomma under 70-talet? Vilka mästerverk missade vi? Vad hade Billy Prestons intåg i replokalen betytt? Frågorna hopar sig och vi får aldrig några svar. Det smärtar.
•Dom är elaka mot George. Jag får ont i magen av sånt.
Han blev ju alltid lite styvmoderligt hanterad av Paul och John under alla år. Det vet vi sedan gammalt. Fick vara tacksam och glad om han fick med någon låt på något album. I filmen försvinner han i besvikelse några dagar från repetitionen. Ett bra beslut. Man ska inte ta skit.
Det glädjer det mig att ett av det bästa spåret på Let it be är hans I Me Mine
Jag har alltid tyckt synd om honom.
Hans solokarriär visar dock hur stor hans förmåga var. Det gör mig glad.
- Paul McCartneys geni. Beethoven, Mozart, Beethoven och alla de klassiska kompositörerna får ursäkta. Macca är världshistoriens största musikaliska geni. Tycker jag.
Bara att följa hur han med sin bas jobbar fram Get Back är en underbar sekvens.
George Harrison avled 2001.
Jag väljer att minnas honom som en av de största.
https://open.spotify.com/track/2BMqay80iBzZTa608Y1eG1?si=9404dee0704249ef
Gruvdriften i Sala Silvergruva är avbruten sedan länge, men jag hittar minnesbilder i schakten.
Det var i Suckarnas Ale’ Ebba Brahe stod och lipade inför det faktum att inte få slicka i örat på Gustav II Adolf offentligt.
Att kuttra skymning i lönndom ett stenkast därifrån – på Väsby Kungsgård fick bli alternativet.
Där immade den kungliga monokeln i yster kärleksdans
längs stenklädda väggar med öppen eld i stängda valv.
Några hundra år senare står jag i lila basker, schackrutiga brallor och leopardmönstrad t- shirt och slänger saliv och ilska över en knickedick som heter Gösta Boman. Det var scharlakansröda drömmar och en sån där sur pubertal armsvett som var så vass att den kunde skära kassler utan att förta sig. Ty, saven steg och tjälen släppte och naivismen var inte bara till karaktären banal och anal, den var uppriktig också.
Där fröken Brahe tidigare med lysten blick kladdat gåslever i Gustavs navel, stod nu ett antal punkrockare på en scen så liten att skulle rymmas i fickan på valfri riskkapitalist.
Golvet hyvlat.
Taket lågt.
Sala var Sveriges huvudstad mellan 1710-1711.
En tillflykt undan pesten.
Nu, inte en flykt ifrån – utan till.
Till glädje och självförverkligande.
Och ackord och tankar och texter och sång och trummor och en stund i himmel nummer sju.
Och i väggarna plank med doft av Orientens kryddor.
Och kvisthål som sjungande fågelungar.
Det förflutnas titthål.
”Inte så höögt”, skrek min farmor som stod där som en liten pärla i en kupad hand i ett hav av mänsklig eufori.
I våra kroppar levde ett flöde Aurora sitt eget liv.
Utanför höll vita broar samman en liten stad med historisk kunglig fasad.
I buskar trevade fingrar på sin vandring genom livet.
Aldrig hör man sommarnatten kvittra så mycket som när gylfen spelar violin.
Och i fonden ett kalkbruk.
Ett hav vitt som Ebbas påstådda oskuld.
Kung Pung och Testiklarna.
Punkrock.
En parentes. Fin.
The Soundtrack Of the Young Years.
Alla borde få vara punkrockare för en stund.
https://open.spotify.com/track/2yE3bwbhqypdsuhmv48Svn
11.
Min dotter Edith föddes på skottdagen år 2000 i ett rus av otyglad glädje och en galant forsränning ur livets och moderns öppna öga och storebror August anade föga.
Han var ju på tiden inte ens två år fyllda.
Hur skulle han kunna.
Det blev som brukligt också en dag efter.
Vaknade upp som ett stormkok av lycka.
Vi skulle självklart besöka den då lilla främlingen och skänka henne en öm kram och ord som välkommen och mirakel.
I bilen spelades musik.
Så klart.
Och sjöngs. Högt utan att be om ursäkt.
Sånger som i ett rus av otyglad glädje och baktakt från The Valentines öppnade alla sinnen.
August och jag ylade, dansade (ja, man kan dansa i en bil, man kan dansa hetsigt inuti sig, utan att det syns) och sjöng som vore det omöjligt för Romfartuna kyrka att ens stå stilla.
Vi log och skrattade ty världen hade blivit en människa fler.
Och hon var vår underbara Edith.
Väl framme inledde August en cirkusföreställning som går till historien som den bästa cirkusföreställningen på en barnavdelning någonsin. I hela världen.
Med god hjälp av skamusikens innersta väsen bestående av tonsatt vitamin och extas.
Han rev formligen hela avdelningen.
Han hade fått Blam Blam Fever.
Härligt!
Jag glömmer det aldrig.
Inte Landstinget i Västmanland heller.
https://open.spotify.com/track/41a3Xe0Ou5r7dkj3ZabNKF
12.
Jag har arbetat i någon form med barn och ungdomar i 40 år.
Jag har lyssnat aktivt på musik i 50 år (köpt skivor, placerat nål på vinyl, spelat in på kassett och tryckt på play, lyssnat på radio och höjt volym, stängt av, dansat etc.)
Det har i överlag haft sina fördelar.
Men ibland har det visat sig ha sina nackdelar.
Hörseln.
Dålig.
Ibland rent ut sagt usel.
Min Carina tjatar och propsar att jag ska gå iväg och kolla, för att jag – som hon tycker – måste skaffa en hörapparat.
Hon menar allvar.
Men jag låtsas att jag inte hör.
Hur som helst så kan jag i alla fall få svar på den ständiga frågan, varför jag inte kan uppfatta ens en liten sten när Barbro Hörberg.
(Ibland är jag så där rolig att jag nästan borde få en egen krogshow)
https://open.spotify.com/track/3mWMEvfUrWvpLUYrJDI4Ua
Vi har det förhistoriska monumentet Stonehenge, vi har Djävulens hav utanför Tokyo. Vi den hemsökta Dumas Beach i Indien. Loch Ness. Påskön. Crooked Forrest i Polen. Guanabarabukten i Brasilien.
Världen dräller av platser, händelser, fenomen som mänskligheten inte kan förklara.
Gudarna ska veta att mänskligheten försökt.
Det är hårda nötter att knäcka.
Men den svåraste nöten av dom alla.
Philemon Arthur & the Dung.
I början av 70-talet kliver två bröder över tröskeln till det av Anders Lind nystartade skivbolaget Silence. Med sig har dom falsksång, kakburkar, element, stekpannor, dragspel och ostämd gitarr. Där och då spelar de in det legendariska debutalbumet med samma namn.
Där man skulle man kunna tro att det är en litet infall, en liten galen inspelning för närmast sörjande. För eget bruk och välbehag.
Men så fan heller.
Plattan vinner 1972 en Grammis som bästa album och får hela det musikaliska etablissemanget att få sina pretentioner att fastna i halsen och protesterar så väldiga att Grammis och upphör enda fram till 1987.
Så kan det gå, när man egentligen vill väl.
Nån gång i mitten av maj 2022 på en scen i Kristianstad står ett återuppståndet Anna Koka Fem Ägg Jag Är Värd I Huset. Också ett namn lika obegripligt som till exempel kulten kring Bermudatriangeln och Snömannen.
En obskyr sammansättning, som i både text och musik påminner starkt om Philemon Arthur & the Dung.
Men så händer det något besynnerligt.
En bit in i spelningen kliver bandets medlemmar av scenen.
Alla utom två bröder.
Märkligt hörni.
Efter en kort kryptiskt inledning stämmer dom upp och gör tillsammans sedan Philemons ”Om ni tycker jag undviker er”.
Många tittar på varandra. Många förstår ingenting. Många, eller kanske bara några anar ugglor i bastun.
Har vi fått vara med om något historiskt undrar dom.
Alla sitter och undrar vad alla dom andra undrar om. Tillfället är förvirrat.
Kanske har vi där något på spåret.
Kanske har vi inte det.
Kanske spelar det ingen roll.
Kanske är det viktigast ändå att vi får en påminnelse att musiken har förmågan att förändra.
https://open.spotify.com/track/7uquC6CaUhmwS0QkHwjRwq- (Folkbildning innehållande spellista)
Vad ska du bli när du blir stor?
”Jag vet inte”, svarade Roderick David Stewart. ”Jag har inte bestämt mig än, kanske fotbollsproffs eller rockstjärna”.
Ständigt dessa vägskäl. Ständigt dessa val.
Ibland tar livet sina små krumsprång. Ibland vill ödet annorlunda.
Ibland leder den förutbestämda stigen åt ett helt annat håll.
Några valde bort, valde rätt, valde båda och lyckades. Eller nåt.
Här är min startelva. Julio Iglesias
De hade varit på den där årsfesten i den lilla byn Majadahonda och han stryrde bilen i hög fart längs de små vägarna. Bilen krängde och de körde av vägen. Han klarade sig med blotta förskräckelsen. Olyckan förlamade honom delvis och den långa konvalescensen var hård och en enveten träning gjorde honom senare förmögen att gå igen.
Julio Iglesias var en mycket talangfull målvakt och var Real Madrids löfte om en förstamålvakt i vardande. Men ödet ville alltså något annat.
Under sjukhusvistelsen skrevs historia.
Latinosångaren från Madrid slog igenom i slutet av 60-talet, kom fyra i schalger-EM 1970 och har givit smörsången ett ansikte med nästan overkligt mjölkvitt garnetyr.
Lika uppburen och poppis världen runt som en indirekt frispark rätt upp i klykan.
Ingvar ”Tjotta” Olsson
Han arbetade som säljare på Tidemans Tobak under några år. Bland annat. En korpulent gjutare från Eskilstuna som gav bollen samma skjuts som vore den en kula från kanon. Vid sin sida under storhetsåren i AIK tråcklade radarkamraten Kurre Hamrin och tillsammans spelade de många försvar ett spratt.
Ingvar ”Tjotta” Olsson gjorde 70 allsvenska mål på 122 matcher och som om det inte skulle vara nog öppnade han sin strupe i tid och otid.
1954 uppträdde den fruktade centern Tjotta i Frukostklubben och ingenting blev sig likt.
Herr Olsson (som också spelade allsvensk handboll i Nyköping) spelade in ett 20-tal plattor och 50-talets evergreen ”Rosen och fjärilen” sålde i hela 90 000 exemplar.
Han blev en av landets mest efterfrågade artister i folkparkerna.
Steve Harris
Farsan var lastbilschafför och morsan hemmafru. I Leytonstone i Londons östra delar knallade den lilla grabben omkring med en boll under armen. Han lyssnade på reggae och den första modsvågen gjorde intryck och tidiga musikintresset ackompanjerade hans målinriktade fotbollsträning.
Steve Harris hette han.
Vid 14-årsåldern blir han tillfrågad att signa West Ham United och under ett par år ägnar han sitt liv att helhjärtat satsa på fotbollen.
”Det var som att bli munk”, yttrade han sig. ”Det var bara fotboll som gällde”.
Han lyfte på hatten och tackade för sig.
Harris låter sitt hår växa, slutar också spela tennis, lyssnar på Black Sabbath och Free, skaffar sig en snygg Fenderbas och bildar så småningom Iron Maiden med den äran.
Resten är historia.
Rod Stewart
Vad vore livet utan Maggie May, brukar jag tänka ibland. Gasoline Aley. Handbags & Gladrags.
Ingenting just.
Därför sänder man ju stundom en tanke och tacksamhet att det inte blev en signatur på tredjedivisionens Brentford flerårskontrakt den där dagen i den charmata rumlarens tonår.
Som centerhalv i Middlesex Schoolboys jonglerade han med bollar som han sedermera med samma varsamma handlag skulle hantera blondiner och pints.
På sommaren 1960 tackar han vänligt med bestämt till Brentfords generösa bud och sen blir han en av tidernas mest karaktäristiska ikoner.
När jag såg honom på ett regnigt Råsunda 1983 inledde han med att dundra ut bollar på volley över publikhavet.
Såklart.
Nåde den som byter ut honom i 87:e.
Rod Stewart är kungen..
Lennart ”Nacka” Skoglund
Den 8 juli 1975 hittades Lennart Skoglund i sin kökssoffa på Katarina Bangata 42 på Söder i Stockholm. Gravt alkoholiserad och djupt desillusionerad mötte han ensam döden och slutet var ett faktum.
Nacka Skoglund blev en myt redan under sin livstid.
Han var en gudabenådad fotbollsspelare som inte bara charmade omvärlden utan som också slogs mot ängslan, sina inre demoner och ett tvivelaktigt umgänge. En bohem och charmör som sedan på sedvanligt naivistiskt vis lotsades som magnet att åka omkring i folkparkerna och sjunga bagateller och klacka småslantar i fickorna.
Man kan tycka det vara harmlöst och charmigt.
Man kan också tycka det vara oerhört sorgligt.
Mats Rubarth
Han är – tillsammans med Landskronas Claes Cronqvist – allsvenskans mest utvisade spelare 7 gånger).
”Jag tror John Taylor i Duran Duran hade en likadan”, har han sagt om den basgitarr han fick av sin far där under uppväxten i Örebro.
Han var den avige vänsterfotade dribblern som lika delar roade den svenska fotbollspubliken med sina läckra infall, som oroade den svenska domarkåren med sin energi och sitt ursinne. Han hade hett temperament och vassa dobbar.
Och känsla för rockmusikerns grace och livets melodi.
Efter avslutad karriär i AIK lämnade han bollen för att söka tillflykt som basist i Casablanca.
En inte helt oäven supergrupp med hårdrock som basföda men med stilfulla popintentioner och larm, med medlemmar från Sahara Hotnights, Bullet och Space Age Baby Jane.
Miss Li
Linda Carlsson kommer från Borlänge.
Hon var mycket talangfull och spelade allsvensk fotboll med Ornäs på 90-talet.
En ljumskskada kom dock emellan och med ledstjärnor som Aretha Frankiln, Janis Joplin och Mahalia Jackson kunde det inte gå annat än att söka lyckan i musiken.
”Musiken är min fristad”, säger hon.
Hennes gladlynta kabarepop och oemotståndligt högenegriska personlighet är omöjlig att värja sig emot.
Miss Li slog igenom i de breda lagren genom sin medverkan i Så mycket bättre, där hon tolkade artister som vore det hennes egna sånger. Hennes blodröda explosivitet och kreativa utstrålning har tagit henne till toppskiktet hos landets artistelit.
Det gör ont när ljumskar brister.
Men det kan vara bra också.
Nikolai Dunger
Nikolai Dunger är Sveriges Van Morrison när han är på bästa humör. Själfull och nästan sakral i sin framtoning.
Han föddes och växte upp i Piteå och sågs länge som en av Norrlands största talanger. Mycket kretsade kring fotbollen och ambitionerna tog honom till sydligare breddgrader.
Dunger var ytterst nära att skriva på för Malmö FF, men då och där ville framtiden annorlunda
Det blev några matcher i pojklandslaget innan det musikaliska helt tog över.
Idag är han en av våra mest egensinniga och innovativa artister.
En röst som man lätt kan klyva en fyrbackslinje.
Alexi Lalas
Den långe ranglige mittbacken från Birmingham, Michigan blev en stor lysande stjärna i det landslag USA visade upp och charmade världen vid hemma-VM 1994. Lalas med sin bångstyriga frisyr och sitt karaktäristiska bockskägg nådde kulmen på sin karriär. Han blev uttagen som reserv i världslaget och spelade några år – som första amerikan – i Serie A.
Vid sidan av sitt bollspelande, levererade han också flera album med sitt band The Gypsies och sedermera också potenta soloalster i eget namn.
Martin Prahl
Han är son till den framgångsrike tränaren Tom Prahl.
Men han står stadigt på egna ben.
Innan musiken blev hans levebröd spelade Martin Prahl med Jönköping Södra och IFK Malmö med framgång, som resulterade i en match i juniorlandslaget
Efter karriären inledde också han en kort tränarkarriär i Skabersjö IF (Di skånske brassarna).
2011 släppte han debutalbumet Through The Dark som fick goda recensioner och andas stadig klassisk rock som fem man på mittfältet.
Johans Ojala
Den stora skidtalangen från Ånge satt under en räcka år i Vinterstudions soffa och pratade motlut, medlut, diagonalteknik och dålig formtopp när det verkligen gäller. Allt med initierad bravur och finess.
När SVT förlorande sina rättigheter för längdskidor hoppade hon av och gick direkt in på sträcka två i Viaplays stafettlag. Hon har plats kvar och har under våren varit studioankare i satsningen på damallsvenskan.
Men som om det inte var nog så trakterade hon basen i The Grand Opening under några år. Bandet turnerade flitigt med sin lågmälda och ljuva norrländska americana och Ojalas stämma hörs viska och göra väsen lika behagligt som vändkorsen på Ånge IP.
Ett band som det för övrigt talas väldigt tyst om.
Synd och onödigt, kan jag tycka.
Som ett fel inkast, på ett ungefär.
15.
Då på tiden, när den amerikanska drömmen krisade och var på väg att gå i putten av dåraktig imperialism, raskrig, mord på både King och Kennedy, Watergate och annat skit, gjordes det i alla fall tidlös musik som tog en reflekterande temp i stjärten på den höga svansföringen.
Bob Stanley och Pete Wiggs från St Etienne ger oss State of the union för att vi ska upptäcka hur det kunde låta.
Och vi som håller The Zombies ”Odessey & Oracle” och Paul McCartneys mest tralliga praliner i handen vart än vi går för dess mästerlighets skull, får sitt lystmäte i deras nästan overkligt fantastiska utgrävningen Tea & Symphony”. En räcka barocka smycken från den brittiska brytningen 60-70-tal. Stråkar, djävulska melodier och flöjt. FLÖJT. Jag älskar flöjt.
Det finns idag flera såna folkbildande samlingar – utgiven på Ace Records.
Tolv.
Låt dig hänföras.
Ljuvligt.
Fantastiska omslag.
Kultur så det sjunger om det.
https://open.spotify.com/track/08oRPVeAXWNnRZUzNJpYsv
Slutscenen från Moderna tider (världens snyggaste film) där Charlie Chaplin tar sin Paulette Goddard och försvinner bort mot solnedgången ackompanjerad av en bombastisk Du är snart där, är ett sånt där starkt och hoppfullt ögonblick jag aldrig glömmer.
Jag har min tvillingsjäl i Chaplins The Tramp. Känner igen mig där.
Jag är otroligt svag i den där gitarren som han lånat från Lennons Mind games.
Jag är svag för Håkans pretentioner och referenser.
Kanske är det det. En sammanslagning av allt som känns på riktigt.
Jag är tio år äldre, men det hindrar ju för guds skull inte att vi delar Dexys Midnight Runners, The Jam, soulen, lyriken och det melankoliska och dramatiska.
Du är snart där, blev en livboj när mitt liv trampade vatten och hans majestätiska sväng blev i samma åthäva en hedonistisk påminnelse om livets alla goda ting.
God konst landstiger inte bara längs nomenklaturans stränder.
Den räddar också liv på vanligt folk.
Då gjorde Håkan det igen.
Räddade mitt liv.
Jag behövde Illusioner då. Ett
Det är ett svulstigt orkestrerade fresk som klär en mörk himlafond, som vore det ett stilleben om medelålderns fromma vardag och livets jävligaste vedermödor.
Illusioner är det starkaste och modigaste Håkan gjort. Det kan bli naivistisk och banalt. Det kan bli för mycket av det sockrade och söta. Det kan bli pannkaka av pomerans.
Men det kan också bli bra.
Om man vågar.
Och det blev det. Som en kram om livet.
Han har Göteborgs Symfoniker i ryggen och om hundra år nämner vi dom i samma andetag som Babylons hängande trädgårdar.
Ett överdådigt underverk.
”Mitt hjärta är en galen general”
Sådana rader offrar man kroppsdelar för.
Tack.
Dina rader håller mig om livet, som boxare gör i sista ronden.
https://open.spotify.com/track/0XnSNm4QWL6OJ6SVCKGe8U
17.
Alla har vi våra sätt att prata med blommorna, pollinera gurkorna, tjyva tomaterna och lägga tid och kraft att se över komposten.
Vissa är mer ihärdiga att dra upp löken än andra.
Vissa kör bokashi. Andra är allergiska.
Jag gör på mitt vis.
Den kunskapen tänkte jag att hela världen vill veta mer om.
Därför ligger en sån bok i mitt huvud och bultar.
Innanför pärmarna ska min trädgård få gå hand i hand med låtar och dess historia, som på mitt sätt sitter inne med en trädgårdsreferens. Det kan vara vad fan som helst.
Joséphine Baker var inte bara en styvnackad medborgarkämpe och aktivist, hon hade också enligt illvilliga rykten lite lattjolajban med kronprinsen Gustav Adolf (kungens farsa) när det begav sig. Dessutom sjöng hon ”Dont touch my tomatoes” med den äran. Den handlade inte om vanliga tomater, men ändå. I sin vildaste fantasi kan man dock se det som en trädgårdsreferens.
Tammi Terrell dog endast 24 år gammal med hjärntumör. Innan dess sjöng hon duetter med Marvin Gaye som om det inte fanns någon morgondag. Deras The Onion Song handlar inte om en vanlig lök, men ändå. Dock en trädgårdsreferens.
Arne sjunger om Rosen.
Hammarlund sjunger om Brechts plommonträd.
Och Thore Skogman, ja vad sjunger han inte om? Ibland gurka.
Och Sonjas trädgårdsbekymmer från Gula Hund.
Bee Gees gurkslott.
Jojjes mask.
Agnetha Fältskogs trädgård
Herr Gurka och Ebert.
Monicas äpplen. Gröna äpplen.
Och så vidare. Jag kan hålla på tills solen går ner bakom Sjöbloms dass.
Det finns mycket om man gräver i myllan.
En bok med populärkulturella trädgårdstips att använda både i soffan och trädgården.
En sån bok tänker jag skriva.
Trädgårdspop – från Hep Stars till Sonja Hedenbratt
https://open.spotify.com/playlist/1W0x1hk8E061w0bJGlWMxu
18.
Säg ja till livet!
Sprid lusten!
Som Huey Piano Smith.
Som Eldridge Holmes.
Som Professor Longhair.
Som Ernie K. Doe.
Fan, jag vill till New Orleans.
Det finns bilder under mina ögonlock. Jag vet inte om de är konstruerade av den flotta hollywoodisering som min generation var den första att så verkningsfullt utsättas för.
Men jag gissar att det finns en romantiserad föreställning som säkerligen torde få sig kullkastad, om man nu en vacker dag fick stå under de där pelarstödda balkongerna med smidda räcken i de franska kvarteren.
Jag är inte så säker som jag tror på att dessa inre bilder som reser med hjulångare från Memphis längs Mississipifloden, via Baton Rouge och New Orleans ens ligger i närheten av verkligheten.
Jag är inte ens säker om det finns stora frodiga svarta män i hängselbyxor – som besjälat bemästrar sina munspel – på sådana där verandor som sträcker sig längs husets hela långsida.
Jag är inte ens säker på att jag skulle våga.
Det finns ju krokodiler…
Det finns skymningssagor med stor käft och vassa tänder.
Men jag skulle vilja plaska med mina fötter i Mexikanska golfen.
Man skapar sina illusioner.
Man blir lite torsk på Storyville, på Buddy Bolden, på Basin Street Blues och förnimmer doften av New Orleans som en översvallande och förtjusande fresterska.
All rosa skimmer kommer ofta på skam när man konfronterat vissa faktum.
Men under mina ögonlock finns min sanning…
Och den blir omedelbar och livsbejakande när jag hör sånt som Bobby & the Heavyweights i ett rus kräma ur sig all sin sprudlighet i Soul Train.
Jag är väldigt svag för Betty Harris och Dixie Cups. Svag för svänget.
Och Dr John. The Meters. Aaron Neville. Lee Dorsey.
Svag av bara tanken.
https://open.spotify.com/track/52uuK5LFmWNzpgFZPXX4Vz
Jag föddes med The Beatles i bröstmjölken och förädlades med tuggummipopen i kalopsen.
Och tog genvägen in i puberteten med pubrocken och förlorade oskulden full av bensin i blodet.
Hur mycket jag än älskar soulen, det proggigt skäggiga sjuttiotalet och den där rocken med utsvängda byxben och mustasch så kommer jag inte undan.
Ingen kommer undan estetiken.
Harmonierna. Det sorglösa anslaget.
Handklappet.
Ponera;
Jag sitter redan på tåget i gryningen. Alex Chilton (BigStar) doppar penslarna i Memphis som vore de från Liverpool och skapar elegant och hoppingivande rock med pop på sitt notblad, som sprider sig snabbt som en katt med senap i stjärten till alla uppehållsrum i landets collage.
Med lyxigt snygga produktioner från band på andra sidan Atlanten stiger jag av vid perrongen i det smutsigt desillusionerade England, där den rökiga puben står vindpinad i regn och politisk vrede, över en järnladys demonterade av den armes sista anletes svett. Där smuttar jag på pinten och noterar att brittbleka kinder och sotflängd övre tandrad kan vara mer regel än undantag hos stolta och tidlösa artister.
En palett av ohejdad musikalisk yrsel.
”If It Ain’t Stiff, It Ain’t Worth a Fuck” (Nick Lowe)
Jag kastar en brandbomb från kaoset och sophögarna på det brittiska öarna och när
den sedan når här hemmavid har elden hunnit falnat en aning och popmusiken bär oskuldsfullheten som hos en tunnbrödrulle i centrum.
I Åkersberga (Travolta Kids) Sollentuna (Docent Död) och Halmstad (Gyllene Tider) lirar naivistisk pop bollgubbe med tanig produktion och överjävliga melodier med anglosaxiskt komplex utan att för den skull inte be om ursäkt. Här slår raggarna en amerikansk dum dröm i huvudet på smala killar och tjejer med smala slipsar i smala små parker för folk som vill vara smala mods längs en smal strandremsa i Brighton.
Smala tankar i tjocka drömmar.
Det gömmer sig pärlor i känguruns pung på en kontinent lika långt härifrån som till evigheten. Jag tar mig inte dit. Den kommer till mig.
Som den där dagsedeln från franska Rouen (The Dogs). Som gläfser med kärlek i strupe och ackord.
Jag kokar ner allt som oumbärlig sylt.
Powerpop ungar! Powerpop!
https://open.spotify.com/track/2ucVqiXDHJ4SAvPGUYuvIZ
20.
Om man som jag är född nära exakt i mitten av 60-talet så blir man automatiskt glamrockare tidigt. Ungefär samtidigt med de första tappade tänderna. Det är ett faktum man får veta redan på barnavårdscentralen. Sen kommer en tid av hårdrock med bombastiska divalater (Queen) tuggummipop och glamrock (Sweet), skräckfilmsrock (Kiss) och barnkammarpop i kilt (Bay City Rollers).
I mitt fall hamnade jag sedan i ett litet musikaliskt vacuum lagom till flyttlasset gick september 1976. En tid när man egentligen inte vet nånting. Jag spelade en tid Dr Hook, Beatles, pubrock (Graham Parker, Steve Gibbons). Och The Beach Boys. Ett band som trots ett geni (Brian Wilson) vid rodret och en ständig källa till märkbar influens hamnar i skymundan.
Sen kom ju punken och då blev det anarki och kaos. Ramones och Ebba Grön. Då blev det inget annat.
Men Beach Boys har väl alltid funnits där. Någonstans. Där, i bakvattnet, överallt i de flesta storslagna, svulstiga produktioner och i alla utomjordiska melodier som ekar så skönt i örat. Vi behöver inte välja att se bilden av Brian Wilson naken i en sandlåda med brandhjälm på huvudet, inte schizofrenin eller rösterna i hans huvud. Vi kan se och höra bandet som med den vassa stämsången skulle kunna hyvla din ost.
Du kan u lyssna på Feel Flows. Där uppehåller man sig kring Sunflower och Surfs Up från 70-talets linda. Utgivet och outgivet.
Lyssna på Tears In The Morning och du förstår och blir dig aldrig lik.
Du blir hyvlad som en ost.
Det är vansinnigt vackert.
https://open.spotify.com/track/2lLGriRIaGTDWnDM7p9Dbq
21.
Nu har jag hållit hov i drygt tolv timmar.
Jag tänkte runda av här.
Jag tror inte ni orkar mer.
Det har varit kul.
Jag önskar alla allt väl och en trevlig fortsättning på sommaren.
Var rädda om varandra.
Kram
https://open.spotify.com/track/2VJpqV74qHeYoJHOsLJu7m
Tack Magnus för ditt enorma Sommarprat.
Ord som studsar o som berör .
Läst in mig i lugn o ro ..
Tagen av din öppenhet o fascinerad .
Så många ord ,så viktiga ord .
Tack